Jin Jiang föddes i Peking under Kulturrevolutionen 1968. Till Sverige kom hon för 18 år sedan som ung student i naturvetenskap. Sedan dess har hon övergivit en karriär som forskare och satsar numera på sitt konstnärskap.
Den pågående utställningen på Konstnärshuset måste ses som ett genombrott för Jin Jiang. Det är en fantastiskt fin utställning. Där förs det traditionella kinesiska tuschmåleriet samman med en myllrande mängd motiv från det skandinaviska arktiska landskapet i stora målningar. Det går att röra sig med blicken över motivet och göra nedslag här och där och på så sätt skapa sin egen berättelse, ungefär som en film utan början och utan slut.
Om sitt möte med landet norr om polcirkeln har Jin Jiang skrivit:
Det var i Norden jag bättre förstod Kina. I kontrasten mellan Öst och Väst kunde jag tydligare urskilja denna uråldriga kulturs topografi, som när konturerna av avlägsna berg långsamt framträder. Jag rör mig mellan det östra berget och det västra havet och försöker destillera fram mitt eget konstnärliga språk.
Att tolka och översätta är de praktiker vi kanske helst förknippar med humaniora. Teorier om tolkningens och översättningens problematik är omfattande. Men det är också ett tema som förenar tre vitt skilda utställningar. På olika sätt tolkas och översätts konstnärliga uttryck och material. Traditioner, kulturer och epoker möts och berikar varandra. Det finns även beröringspunkter i svärtan, energin och rörelsen.
På Galerie Aronowitsch visar Ulla Fries kopparstick tillsammans med skulpturer som är tolkningar av grafiska blad. Där kan vi se hur en rörelse i bilden översätts i handling i ett tredimensionellt perspektiv. Ulla Fries knivskarpt grafiska svärta får en helt annan dynamik när vi ges möjlighet att gå runt motivet.
I ett försök att skapa dialog med samtiden och tolka våldsamheten i Erland Brands tuschteckningar har graffitimålaren NUG inkallats till Konstakademin. Han har sprejat ner väggarna i den gamla modellsalen där Brands teckningar visas i glasövertäckta montrar. Möjligen förhöjer scenografin Brands och Konstakademiens samtidskonstsmässighet, men finns det inte just i det något mycket förutsägbart? Vad är det för en frammanad fiende som än en gång skall besegras?
I det mest vältaliga pressmeddelande pressen någonsin läst talar Jan Håfström om samtidskonsten som ”slår mot institutioner som kränker och förnedrar den maktlösa människan” och som ”vill visa vägen mot ett alternativt samhälle”. Det är radikalt så det förslår, men är verkligen 1800-talskakademismen en värdig motståndare?
Anna Brodow Inzaina, SvD 21 januari 2011
Brodows blandning 