Den tillbakablickande radikalismen

Kulturradikalers avsky för konservatism tycks just nu främst bottna i miljöer och bilder från 1800-talet. Nyss var det NUG som sprejade ner Konstakademiens gamla modellsal och Jan Håfström skrev om en konst som ”slår mot institutioner som kränker och förnedrar den maktlösa människan.”

Det kan inte vara en slump att valet föll på just Konstakademien. För ett par år sedan ägde konstmässan Market rum i dessa lokaler och kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth gick i taket efter att ha sett NUG:s video Territorial Pissing. Samtidigt är dessa lokaler traditionstyngda och påminner om det som den radikala konsten ända sedan modernismens dagar har kämpat mot. ”Någonting bortom kanon, estetik och akademism”, skriver Jan Håfström. Som om det vore kanon, estetik och akademism som är problemet idag. Håfström har dock rätt i att det handlar om symbolvärden.

Kan det ske något mer lyckosamt för en samtidskonstnär än att få en moderat kulturpolitiker att slinta med tungan? För Lena Adelsohn Liljeroth representerade Territorial Pissing vandalism och ingenting annat, ett samhällsproblem som kostar skattebetalarna åtskilliga miljoner kronor varje år. Kulturministern såg inte konstvärdet i det hela, trots att hon stod på en konstmässa i montern hos en välrenommerad gallerist. Hon såg symbolvärdet i handlingen: en nedklottrad tunnelbanevagn och en konstvärld som legaliserar det som i lagens mening är kriminellt. Ett självmål i konstvärldens ögon.

För kulturradikaler är nämligen kulturministerns reaktion ett bevis på att konsten ännu har murar kvar att riva. Denna händelse har lett till att så gott som samtliga konstkritiker nu hyllar NUG och refererar till kulturministerns uttalande. Här är några axplock från kritikernas reaktioner. Först Magnus Bons i Konsten.net:

När NUG för snart två år sedan fick kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth att stämpla hans monter på konstmässan  som icke-konst blev det skandal. Nu tror jag hon får svårare att uttala sig så kategoriskt. För i NUG:s flöde av konturskarpa och mer suddiga vindlingar finns tydliga konsthistoriska referenser. Såväl Jackson Pollocks furiösa energi som Brice Mardens strama klassicism gör sig påminda. Och fylls inte luften av något som påminner om det optiska flimret från Bridget Rileys målningar? 

Det är viktigt att en kritiker ger konsthistoriska referenser och förankrar det ifrågasatta konstverket i en tradition. Med det konsthistoriska arkivet som referenspunkt bekräftar kritikern nämligen konstverkets värde. Det är därför som Magnus Bons refererar till konstnärer som Jackson Pollock, Brice Mardens och Bridget Riley.

Niels Hebert i Fria Tidningen går i gång på energin och rörelsen i NUG:s sprejande:

Nug arbetar inte med drop-painting, snarare med air-painting. Han sträcker sig mot väggen, mot livets och samhällets murar och försöker komma över eller igenom den betong som omger människan i så kallade urbana miljöer och som kan vara hur frånstötande som helst.

Färgen flyger och fastnar i stigar, slingor och öglor. Ibland är den tunn, ibland tjock, ibland droppar den eller bildar tjocka fläckar eller blir grått diffus. Dessa trådar, som araber och kineser förvandlar till arabesker eller kalligrafi, är likt ett nystan som Nug gör allt trassligare ju mer han sliter i det.

Här laddar Hebert tolkningen med att referera till såväl abstrakt expressionism som kalligrafi och dekorativ konst. Han avslutar med att föra in samhällskritiken:

Till sist är graffitin en protest med den rådande oordningen, mot ett samhälle som sorterar och stänger ute, som inte förmår skapa en samhällsväv som håller för alla… Det är klart att någon sliter i den, ibland i ilska.

I DN skriver Birgitta Rubin helt kort om utställningen och avslutar med orden:

Mest upplivad blir jag av en snart 90-årig farbrors fördomsfria acceptans av det som för långt fler än kulturministern i alla sammanhang är vandalism och simpelt klotter.

Vad vet vi och Birgitta Rubin om Erland Brands inställning till graffiti? Kan vi ens tala om graffiti i det här sammanhanget? Det är ju ett fullt lagligt verk på en konstinstitution målat av en konsthögskoleutbildad konstnär. Jag kan inte tänka mig att kulturministern skulle gå i gång på det här och tala om icke-konst. Den kriminella handling som Adelsohn Liljeroth fördömde i Territorial Pissing finns det ju inte ens spåret kvar av. Här utgör NUG:s verk snarare ett dekorativt eller scenografiskt inslag i modernistisk anda som vill ge en air av radikalitet, men det är ingen farligare fiende än 1800-talsakademismen den har att bekämpa. Modernismen tillbaka på ruta ett.

Uppdatering: Dagens Nyheter går vidare med en intervju med Magnus Gustafsson/Nug. Inte ens Nug kan känna igen sig i Jan Håfströms text och han är mycket tacksam för att Lena Adelsohn Liljeroth reagerade. ”Hon har gjort mycket för mig.”