I går åkte vi till kyrkogården Verano i stadsdelen San Lorenzo. Jag hade nämligen en sådan konstig dröm häromkvällen, eller kanske snarare syn, för jag var halvvaken. Jag drömde att jag var på Verano och gick omkring på den enormt stora kyrkogården en sen eftermiddag och tappade bort mig i nätet av gator och kvarter och hittade inte tillbaka till utgången innan de stängde. Kyrkogården är omgärdad av en mur vars portar stänger vid ett visst klockslag på kvällen. Mörket föll och jag upptäckte att jag inte var där ensam, några skumma män som såg ut att ägna sig åt kriminell verksamhet fick mig att snabbt gömma mig i en av gravarna. På Verano finns nämligen familjegravar som är som små hus som man kan gå in i. Där någonstans vaknade jag ur drömmen.
Dagen därpå fick jag lust att åka till Verano och jag bad min man följa med mig. Come mai? Förvånat undrade han hur det kom sig att jag ville åka dit och jag berättade om min dröm. Han bekräftade att det mycket riktigt är så att det försiggår kriminell verksamhet där på nätterna, men då är det personer som arbetar på kyrkogården som är inblandade.
Vi tog buss 163 från Rebibbia som går utefter hela Via Tiburtina med ändhållplats Verano. I basilikan San Lorenzo fuori le mura var det begravning och människor var på väg in i kyrkan. Min man hakade på sällskapet och jag följde lite förvånat med, men upptäckte att vi smälte väl in i mängden eftersom det inte var någon av de andra gästerna som såg särskilt begravningsklädda ut heller. Folk slinker tydligen in på begravningar på kafferasten iklädda vanliga arbetskläder. Vi gick fram till den främre raden men höll oss diskret i kyrkans sidoskepp. Det som hade gjort min man nyfiken var att det ur högtalarna strömmade musik: ledmotivet till Sergio Leones film Gudfadern. Jag reagerade inte över detta utan tyckte bara att det var vacker musik, men för en italienare ger det väldigt märkliga signaler. Är det någon maffiaboss som begravs här? På Verano? Vero?
En fransiscanermunk i slitna jeans och lite hippa sandaler och med manteln elegant slängd över axeln gick fram till altaret och förberedde något. Därefter kom prästen i purpurlila mantel, en storväxt stilig svart präst. Italien är verkligen ett fantastiskt land. Så levande på något sätt. Döden är en naturlig del av livet och munkarna ser ut som vilka studenter som helst. När prästen började mässa drog vi oss sakta ut.
Många familjegravar är som monument krönta av skulpturer och med alla döda familjemedlemmar avporträtterade.
Alla dessa höga cypresser är underbara! Vilken konstnär idag kan göra cypresser utan att bli förknippad med Arnold Böcklin?
Kyrkogården är också ett tillhåll för lösa katter som ligger och solar på gravlocken. De är alltid lite luggslitna och klösta, någon saknar ett öra och någon annan ett öga.
Brodows blandning 
Vist är det märkligt med alla dessa begravnings kapell de visar på att man varit stad i kassan under jordelivet. Men hur ska det sluta? Katoliker läggs inte i jorden och de bränns inte heller enligt katolska läran, om jag minns rätt.
Vad jag vet läggs de i fack, om de har ett sådant här monument. det går att lyfta upp lock och dra ut lådor. Vanligast är väl att det är en hel vägg med utdragbara lådor som innehåller benrangel. Det är så det ser ut på de flesta kyrkogårdar och de behöver man inte vara rik. På Verano finns det många kända människor begravda.
Nej, det är inte så vanligt att de kremeras, inte som i Sverige. Och om någon dör i familjen måste alla familjemedlemmar infinna sig inom 24 timmar för att göra begravning, oavsett var de befinner sig i världen.
Fin text, fina foton. Cypresserna och katterna får mig att minnas ett stämningsfullt besök på Protestantiska kyrkogården i Rom för många år sen. Där varnades man, om jag inte minns fel, för de otaliga och halvvilda katterna som tassade omkring bland gravarna – de kunde ha rabies!
Intressant med den italienska vanan att slinka in på främmande människors begravningar på det där avspända viset. Här i Sverige, där anblicken av ett begravningssällskap gör en så generad att man genast vänder bort blicken, vore väl det närmast tabu.
En rättelse bara: det måste ha varit Nino Rotas musik som strömmat ur högtalarna. Leone var ju, precis som Coppola, regissör.
Hej och tack för påpekandet! Naturligtvis har du rätt! Leone var regissör och skev inte musiken. Det var en lapsus.