Italiens kulturarv i ruiner

I Italien pågår en debatt om nedskärningar inom kulturområdet. Den har utvecklats till ett tillfälle att plocka politiska poäng, snarare än en fruktbar diskussion om kulturens symboliska värden.

En grupp av 11 konstnärer – toppskiktet av italienska konstnärer och några av de mest kända konstnärerna på den internationella konstscenen – publicerade i La Repubblicas veckomagasin Il Venerdi (31/12) en appell i form av en rad nyproducerade konstverk som kommenterar regeringens kulturpolitik. Initiativet till appellen togs av organisationen Amaci (www.amaci.org) – en sammanslutning av 27 museer i Italien som för samtidskonstens talan.

Enligt Il Venerdi har det offentliga stödet till samtidskonsten minskat med 80%. (I artikeln ges signifikativt nog inga exakta belopp eller hänvisningar till källor som styrker uppgiften och det är svårt att få en uppfattning om exakt vilken del av kulturstödet det är frågan om.) Fast rubriken talar ett annat språk: ”Proteggetela. Perché è la cosa vostra”. Ungefär: ”Ta hand om det (underförstått kulturarvet). Därför är det er sak.”

Kulturen har blivit en het fråga som väcker nationella känslor i Italien. När hus som har stått i tusentals år rasar reagerar folk. Missnöje har riktats mot kulturminister Sandro Bondi som anklagas för inkompetens och att inte sköta sitt jobb. I dagstidningar och veckomagasin skrivs dagligen krönikor där frågan om Italiens kulturarv förs fram som en av de viktigaste politiska frågorna. Bilden av det raserade Gladiatorernas hus i Pompeji i november i fjol har blivit en symbol för ett Italien som håller på att falla ihop. Men hur ser debatten egentligen ut?

Det kan som i exemplet ovan ta sig uttryck i att intresseorganisationer (rikligt finansierade av bank- och näringslivsfonder) rider på en våg av missnöje mot regeringens åtstramningspolitik. Ingenstans i artikeln står det att konstnärerna själva har tagit initiativ till appellen. Ingenstans står heller att de har fått betalt för att medverka. Deras namn är i sammanhanget snarare att betrakta som ett draglok och gratis publicitet, för dem själva och organisationen, i en av landets största nyhetstidningar.

”Italien i ruiner” är rubriken på en artikel i veckomagasinet L’Espresso. Budskapet lyder: ”Från Venetien till Sicilien. Från Bolognas torn till nuragerna på Sardinien. Kulturarvet i vårt land faller i bitar medan regeringen fortsätter att dra in på kostnaderna.” I artikeln ges en skrämmande vision av ett kulturarv som håller på att förvandlas till stoft. Trots att de sammanlagda kostnaderna för kultursektorn är 1,5 miljarder euro årligen förespeglas att ingenting görs och att allt håller på att falla samman.

Inte sällan finns det politiska motiv bakom dessa rubriker. En vänsteropposition tar tillfället i akt att driva opinion mot regeringen, även om problemen är mycket äldre än så och inte bara kan belastas den sittande regeringen. Kultur har blivit en stridsfråga för att plocka politiska poäng.

Men de hotade antika byggnaderna är inte bara en symbol för ett Italien i förfall. Det är också en realitet vars politiska orsaker snarare står att finna i en kameral politisk attityd som räknar lönsamhet i procent av BNP i stället för de immateriella och symboliska värden som kulturen skapar.

I Roma c´è (Roms motsvarighet till DN:s På Stan) skriver regissören Luigi Pingitore en initierad och tänkvärd artikel som istället för sedvanlig vänsterretorik utgår från nödvändigheten av att återigen sätta konsten och kulturen i centrum för det politiska samtalet.

För att kort sammanfatta innehållet i artikeln: I ett historiskt perspektiv är det endast en kort tid tillbaka som Italien inte har sett produktionen av konst, film, litteratur, teater och musik som en av sina främsta tillgångar och skapare av identitet. En politisk höger som föraktfullt säger: ”Av kultur blir man inte mätt” avslöjar ett krasst synsätt som reducerar en central aspekt av civilsamhället till en fråga om matsmältning. Inte för att kulturen inte berör de mest grundläggande kroppsliga funktionerna, skriver Pingitore. Men, vi måste acceptera att konsten, litteraturen, musiken, teatern och filmen är en mycket mer potent kraft om den placeras i den ”onyttiga” sfären än i den matnyttiga.

Det handlar om ett återupprättande av kulturen som en ”icke nyttig” men likväl enormt inkomstbringande och lönsam verksamhet – inte minst i ett land som Italien med sin historia. Att acceptera att kulturen inte följer marknadens logik men ändå producerar värden vi inte kan vara utan.

Det är inte bara de pompejanska husen som håller på att rasa samman, avslutar Pingitore, värre för vårt samhälle är att den politiska eliten och en majoritet av folket inte längre tycks hedra idén om kulturens och bildningens betydelse.

Anna Brodow Inzaina, i Axess nr. 1, 2011.

Advertisements

Om Anna Brodow Inzaina

Fil. dr i konstvetenskap, skribent
Det här inlägget postades i Brodows blandning, Publicerat. Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Italiens kulturarv i ruiner

  1. leonardo34 skriver:

    Om vi bortser från de pompejanska husen, så kan dessvärre Pingitores slutsats gälla även för Sverige.

  2. luigi pingitore skriver:

    eh?

  3. brodowinzaina skriver:

    Salve Luigi!

    Ho scritto un articolo in svedese che si tratta di l’eredità culturale in Italia e il debattito nei giornali italiani dopo la crolla di Schola Armatorarum. Il mio articolo è anche publicato nella revista Axess (www.axess.se). Per dare un essempio di un atteggiamento né tipico a sinistra né a destra, un ragionamento più intelletuale, ho finito il articolo con un sintesi, cose che tu hai scritto nel Roma C’é.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s