Kristallkronan/The Tempest (Marseille)
Johanna Ekström ”Innan allt ens är möjligt att förstöra” Forum, Sigtunagatan 14 T o m 10/3”Innan allt ens är möjligt att förstöra” är den sista raden i en dikt ur diktsamlingen Det enda främmande av författaren, poeten och bildkonstnären Johanna Ekström. Här framträder hon med en rad fotografier i en välkomponerad och stram utställning som vackert balanserar komplementfärgerna rött och grönt, ljus och mörker, stillhet och rörelse.
När jag först såg fotografierna tyckte jag att det poetiska anslaget i titlarna kändes lite påklistrat. Jag undrade vem det var hon citerade. Sig själv? Refererar bilderna till ett eget bildspråkligt universum? Omgärdat av citatets taggtrådsstängsel var titeln som ett fort. Hur ska jag kunna ta mig in där, tänkte jag, i denna ensamhet?
Sedan uppfattade jag titlarna mer som positionsbestämmelser eller fästpunkter där min egen tanke kunde ta form. Efter att ha låtit intrycket sjunka in och känslan mogna i den egna verbaliserade erfarenheten började bilderna vakna till liv. Inte alla, men tillräckligt många för att hålla mig kvar.
Tänk dig, den livliga stämningen i staden på kvällen när barer och restauranger flyttar ut på gatan och dagens trafikljud överröstas av människornas rop och skratt. Du vill ta ett fotografi och fånga stämningen, men kameran registrerar endast ett grönt artificiellt ljus i en trädkrona som lyser upp de närmaste löven. Kvar av sommarnattens lusta finns bara den röda varma punkten i bildens nedre del. Låter du den bilden vara kvar som så bristfälligt motsvarar platsens atmosfär? I ren besvikelse väljs möjligheter så ofta bort.
I varje filmrulle och fotoalbum brukar det finnas misslyckade bilder som blivit till av en slump när ett finger råkat komma åt avtryckaren. Flera av fotografierna i utställningen är sådana bilder som jag redan i digitalkamerans display hade rensat bort eller slängt i papperskorgen när de tankats över till datorn.
Utställningen handlar för mig mer om bilder som räddats undan förstörelse, inte innan allt ens är möjligt att förstöra. Allting är möjligt att förstöra, och det är kanske den tunna hinnan mellan liv och död som är mest skrämmande.
De bilder som är tydligast i sitt innehåll är Kristallkronan och Äppelträdet. Där är det en annan iakttagelse som träder fram: den frusna pendelrörelsen i ett hängande föremål som ses underifrån. Kristallkronan heter också The Tempest (Marseille) och jag fantiserar om en båt i storm. Undrar hur länge jag skulle orka se denna ständiga övervikt åt ett håll? Pendeln slår aldrig tillbaka. Det Gröna ljuset (New Dehli) är i längden en mer vilsam bild.
Anna Brodow Inzaina, SvD, 25 februari 2011
Brodows blandning 