Det var mer än fullsatt i Moderna museets auditorium när giganterna, de tunga elefanterna bland svenska postmoderna teoretiker, hade samlats för att summera postmodernismen. I panelen satt: Sara Danius, professor i estetik vid Södertörns högskola; Lars O Ericsson, filosof, konstskribent; Gertrud Sandqvist, professor i konstens teori- och idéhistoria vid Konsthögskolan i Malmö; Cecilia Sjöholm, professor i estetik vid Södertörns högskola; Kim West, redaktör för Site och Oei. Moderator: Daniel Birnbaum. Kim West är den ende som inte tillhör 80-talsgenerationen, förutom att han föddes då.
Ja, vad skall jag säga, det var väl ett intressant samtal på flera sätt. Den talare som jag anser tillförde mest var Sara Danius som hade ett mer, inte självkritiskt, men öppet förhållningssätt. Det var ju ingen av de andra förutom Danius som tycktes begripa att det finns en hegemoni i konstvärlden idag och att det krävs en motposition.
Danius refererade till debatten om kulturrelativismen på DN:s och SvD:s kultursidor under 1980-talet och menade att det kunde ha varit DN som vann den debatten, men att det i slutändan var både DN och SvD som förlorade den. Det var masskulturen som avgick med segern. Vi lever det postmoderna, skillnaden är att vi idag vet om det.
Danius poängterade också att vi både har förlorat och vunnit på det postmoderna skiftet. Den av postmodernisterna ifrågasatta kanon t ex är en konstruktion på gott och ont. Det måste finnas någon form av kanon, även om den kan omförhandlas.
Hon talade också om att det finns ett konservativt uppdrag. Det har skett en upplösning av ett gammaldags borgerligt bildningsideal på gott och ont.
Jag menar att den konservativa rösten är lika viktig som den radikala, men i vissa historiska situationer är den ena mer angelägen än den andra. Det är en otacksam roll att inta positionen som konservativ, men någon måste ta den. Man kan inte bara riva upp, förändra och förnya, det är viktigt att också tradera och försvara kulturarvet med goda argument.
Det här med kanon mötte förstås mothugg, och det skulle ha varit mycket intressant om man låtit deltagarna diskutera det ämnet färdigt eftersom där fanns något som man var oense om.
Det var också tydligt vilka det var som inte ville få sina positioner ifrågasatta. Gertrud Sandqvist tryckte till Kim West på ett oslagbart sätt när han föreslog att vi måste formulera en kritik mot den postmoderna 80-talsgenerationen. Det gillade inte Sandqvist.
Brodows blandning 