GAN i vår tid?

I går var jag på Waldemarsudde och såg GAN (Gösta Adrian Nilsson). Modernistpionjär och outsider är utställningens undertitel. Utställningen pågår t o m 29 maj.

Snälltåg, 1916. Olja på papp, 39,5 x 45 cm. Foto: Malmö konstmuseum.

Jag har inte tidigare sett en separatutställning med GAN, bara enstaka verk i samlingar och i översikter över europeisk avantgardism. Det var också ett tag sedan som GAN visades i stort format. Senast det begav sig var på Liljevalchs 1984.

När jag började läsa konstvetenskap i slutet av 1980-talet var han en av de svenska konstnärer som jag fastnade för. Han stack ut och var därmed intressant. Vad det var som fångade mig i hans bilder då minns jag inte, mer än att jag tyckte att det var intressant med en konstnär som valde Berlin när alla andra drog till Paris.

Mats Arvidsson i Kulturnytt är tacksam för att GAN valde Berlin och inte Paris som alla de andra svenska 10-talsmodernisterna: Leander Engström, Sigrid Hjertén, Isaac Grûnewald, Einar Jolin m fl.

När alla andra for till Paris valde GAN helt på egen hand Berlin och fick livsavgörande upplevelser av en helt annan sorts konst, en vildare, mer expressiv, mer extatisk sorts konst som passade honom bättre än någonsin Matisse kunde ha gjort.

Fast var han verkligen så ensam som den svenska mytbildningen påstår? GAN var inte ensam att välja Berlin och låta sig inspireras av den tyska expressionismen, italiensk futurism och fransk kubism. Bosatt i Lund var Köpenhamn närmare än Stockholm. Han hakade på danskarna som hade en mycket närmare kontakt med Berlin än vad kretsarna i Stockholm hade.

Danskarnas förhållande till den europeiska avantgardismen togs upp i en utställning på Statens Museum for Kunst i Köpenhamn 2002: Avantgarde i dansk og europeisk kunst 1909-19. Jag såg den utställningen och recenserade den i SvD. Så här skrev jag:

Utan att blåsa upp sin egen betydelse vill man på Statens Museum for Kunst visa vilken roll Köpenhamn spelade under åren 1909-1919. Den framgångsrike Herwarth Walden som drev galleriet Der Sturm i Berlin och tidskriften med samma namn hade täta kontakter med Köpenhamn. Mellan 1912 och 1918 organiserade han fyra utställningar där. I den danska huvudstaden kunde man se futurism, kubism och expressionism långt tidigare än på andra platser. Många danska konstnärer tog intryck. Denna utställning innehåller de verk som visades under dessa år tillsammans med de danska konstnärernas verk. Sedd utifrån ett danskt perspektiv är GAN fortfarande originell och enastående, men han är inte ensam.

Jag tror att vi svenskar gärna vill se GAN som ett extremt undantag och outsider i alla avseenden, i Danmark räknar man honom till de sina och sätter in honom i ett sammanhang.

Hälsttämjaren, 1916. Olja på duk, 145 x 100,5 cm. Foto Norrköpings konstmuseum.

Sedan har vi det här med hans homosexualitet. Carl-Johan Malmberg i SvD skriver, knappast förvånande, att det var hans homosexualitet som gjorde honom till en betydelsefull konstnär:

Vad som räddar GAN från stilarnas ytlighet och grupptryckens förkvävning, kanske också från galenskapen, är helt enkelt hans homosexualitet. Han lever i den. Han lever ut den i en tillåtande subkultur, i en tid då den är både olaglig och onämnbar. Och viktigast: han hittar uttrycken för den i sin konst.

Jag ifrågasätter inte att homosexualitet och erfarenhet av ett utanförskap kan stärka individen och göra henne mindre känslig för grupptryck, eller åtminstone mer observant. Men att dra slutsatsen att det gjorde honom till en bättre konstnär och en mer moraliskt högstående människa är tveksamt. Här lutar sig Carl-Johan Malmberg förvisso mot Jan Torsten Ahlstrand, vår ledande expert på GAN, men jag anser att det är en överdrift att påstå att det är

homosexualiteten, eller rättare sagt omformandet av den till personligt språk, till komposition, symbolik och emblematik, som gör att GAN inte bara frigör sig från döda stilkonventioner, utan också undgår 10-talsmodernismens obehagligare sidor: krigshets, våldsdyrkan och övermänniskoideal.

Är inte detta att läsa ett konstnärskap lite väl mycket med vår tids glasögon? Den förtryckta subkulturen som föredömligare än majoritetssamhället. ”Målningarnas viktiga undertext är sårbarhet, känslighet, sammansattheten hos det manliga”, tolkar Malmberg. Men den tolkningen gör ju Malmberg.

Jag blev lite besviken över att se GAN på Waldemarsudde. Antingen är det jag som har förändrats eller så är det tidsandan. I denna ansamling av bjärta färger, blixt och dunder, buller och bång ställer jag frågan: Varför GAN i vår tid? GAN har ingenting att säga mig idag. Från att ha varit en modernismens banérförare har han blivit en representant för homosexuell konst. Varken det ena eller andra intresserar mig särskilt.

Collagen från 1920-talet tilltalar mig mer. De har en tidsprägel som står sig väl i jämförelse med de franska postkubisterna. Det finns i ett par surrealistiska målningar en likhet med Giorgio de Chirico, men utan dennes melankoli och utflykter i den klassiska konsten. Skuggspel II från 1929 och framför allt L´escalier från 1923 är bra.

Annonser

Om Anna Brodow Inzaina

Fil. dr i konstvetenskap, skribent
Det här inlägget postades i Brodows blandning, Konst och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s