Jag var på ett intressant heldagsseminarium igår på ABF: Efter nyliberalismen. Det var en diskussion om historiens långa linjer, den ekonomiska krisen och dess ekonomiska, politiska och kulturella följder. Diskussionerna finns inspelade och kan ses via länken ovan.
Det som lockade mig dit var raden av eminenta forskare och experter som hade inkallats för att ge ett historiskt och ekonomhistoriskt perspektiv på utvecklingen från 1800-talet och framåt. Jag ägnar mig just nu åt att sätta mig in i den socialdemokratiska rörelsens idéer genom att läsa böcker som Henrik Berggrens Palmebiografi Underbara dagar och Kjell Östbergs När vinden vände. Olof Palme 1969-1986. Det är nämligen inte så mycket kulturvänsterns och 68-rörelsens inverkan på kulturlivet som min avhandling handlar om utan främst socialdemokratins: fackföreningsrörelsen och demokratin.
Det är alldeles för mycket att sammanfatta seminariet, men för att ta utgångspunkt i Lars Magnussons tes: att vi sedan 1980-talet befinner oss i den tredje industriella revolutionen och att det är något ganska dramatiskt som sker just nu: Det går inte att vara folkhemsnostalgisk och blicka tillbaka på socialdemokratins guldålder då välfärdsstaten var stark. Den tiden med en ständigt expanderande offentlig sektor är förbi. De som förespråkar det idag ställs inför ett problem: att få en stark välfärdsstat att gå ihop med en liberal invandringspolitik, globalisering och EU:s inre marknad med rörlighet när det gäller arbete och kapital. Skall alla få eller bara några? Och var skall vi dra gränsen? Nyliberalism kan alltså inte buntas ihop med Sverigedemokrater och allmänt otäcka partier i Europa, utan de senare är snarare en reaktion på det förra.
Liberalisering och marknadsutvidgning har i ett längre perspektiv alltid följts av perioder av protektionism och nationalism. Så sker även idag, här hemma och i Europa, synbart som högerpopulistiska främlingsfientliga partier.
Ja, vad kommer efter nyliberalismen? Efter finanskrisen 2008 finns det anledning att ställa frågan om det var en vändpunkt. Det rakaste svaret kom från Göran Therborn: ”Efter nyliberalismen kommer gammelliberalismen”. Det blir mer 1800-tal över det hela, den klassiska liberalismens idéer kommer att få genomslag med välgörenhet, medborgerliga plikter, borgerliga privilegier och bildning. Någon socialisering trodde han inte på. Han tog också upp händelserna i Nordafrika: ”2011 är i hög grad arabvärldens 1968.”
Brodows blandning 