Kulturdag i Södertälje och möte med en idealistisk finansman

Idag har jag bekantat mig lite med stadens kulturliv. Sedan jag flyttade till Södertälje för 1 1/2 år sedan har jag då och då tagit en promenad längs kanalen till småbåtshamnen i Ragnhildsborg och vänt. Det är min springrunda på sommaren, hemifrån blir det väl en sju km. Ibland går jag vägen om stan på hemvägen och fikar på Café Tratten eller Wendela Hebbes. Eftersom jag passerade Sankta Ragnhilds kyrka gick jag in. Jag har inga som helst religiösa vanor och besöker bara kyrkor i konsthistoriskt syfte, men när jag nu ändå var där tyckte jag att jag kunde ta del av gudstjänsten. Gudstjänsten var nu en högmässa, och det kändes lite som en fläkt av Italien. Det var inte bara den romanska kyrkans inredning som är ovanligt storslagen, här gjorde flera i församlingen korstecknet och prästen hade fler ceremoniella saker för sig än brukligt.

Mittemot Sankta Ragnhilds ligger Café Tratten som är ett mysigt café och bageri och som på sommaren har uteservering mot kanalen.

På Tratten läste jag DN och åt årets första semla. Jag läste förstås Tomas Lappalainens artikeluppslag om Italien som firar 150-årsjubileum. Det var lite kul att han gav svenskarna en känga. Vi tror så gärna att vi är så mycket mer moraliskt föredömliga än andras.

Av svenska medier får man ofta intrycket att Italien lider under en mediediktatur som stryper avvikande åsikter och strömlinjeformar idéflödet. Det är en felaktig beskrivning. Den som lever en tid i Italien får snarare kvävningskänslor vid återkomsten till den konforma svenska offentligheten. I Italien bryts så skilda meningar att debatten i en svensk sensibilitet tycks befinna sig på det samhällsfarligas gräns. Men det beror på att debatten här hemma inte präglas av den befriande tolerans för olikhet som genomsyrar den italienska.

När DN var färdigläst gick jag till konsthallen i Luna kulturhus. Jag hade tur att komma när det var visning av den pågående utställningen Möte i färg. Det var konstsamlaren och finansmannen Staffan Rasjö som höll i visningen, vilket han gör varje lördag och söndag fram till utställningen stänger. Utställningen är nämligen en del av hans samling av svensk 1900-talskonst. Rasjö som bor i Södertälje är också konstmecenat och har ett engagemang i Vida Museum och Konsthall på Öland där Rasjösamlingen finns.

Ann Edholm och Lage Lindell. Foto Södertälje konsthall.

I en video som är ett samtal med Rasjö kommer vi honom nära som människa. Det gjorde vi också i den lilla grupp som hade samlats i Södertälje konsthall. Där stod en slipslös helt ödmjuk människa och talade om sin konst och varför den betyder något för honom. Nu får man väl säga att han inte bara är idealist utan också har en synnerligen god näsa även för konst med verk av konstnärerna Torsten Andersson, Olle Bærtling, Ann Edholm, Eddie Figge, Jarl Ingvarsson, Lage Lindell och Ulf Trotzig. Det är kanske det som är spänningen med att samla på konst och aktier – att se hur det går för dem.