Konstkritikerna i det blå

Det var inte det till intet förpliktigande temat ”Tanke och känsla” som väckte mitt intresse för förra årets sista nummer av Konstperspektiv, utan tidskriftens försök att hantera den romantiska och nyfigurativa strömningen i svensk samtidskonst.  Hur förhåller sig kritiker och andra företrädare för samtidskonsten till det faktum att det över populärkulturen sköljer en våg av romantik med en vurm för 1800-talet som även tar sig uttryck i konsten? Hur bemöter Konstperspektiv den kritik som riktats mot den konceptuella konsten av retrogardister och kulturkonservativa, utan att behöva erkänna att den har haft sina poänger och även träffat något i samtiden?

Den debatt kring Kalmar konstmuseum som nyligen blossade upp i tidningen Barometern-OT ger en annan vinkling åt problematiken. I början av februari publicerade författaren Tomas Arvidsson en artikel där han förutspådde konstmuseets snara haveri. Orsaken är vikande publiksiffror efter invigningsåret 2008 och ett ras av medlemmar i konstföreningen. Arvidsson menar att chefen för Kalmar konstmuseum, Bengt Olof Johansson, ängsligt sneglar på rådande konsttrender, ”underskattar problemen” och ”tar på sig rollen som folkets uppfostrare i god konstsmak.”

Konstperspektiv och Kalmar konstmuseum har båda den breda publiken som bas och opererar utifrån landsorten. Konstperspektiv, som har konstföreningarna som sin främsta målgrupp, har en ambition att vara folkbildande. Kalmar konstmuseum är ett länsmuseum med regionansvar. Samtidigt vill båda göra sig gällande inom den del av konstvärlden som räknas, alltså den internationella samtidskonsten som ofta utgörs av video och fotografi som sägs behandla ett för samtiden angeläget ämne.

Man anar redan i förordet av Konstperspektiv att det tycks krävas en positionering: Redaktören Anders Olofsson skriver att de konstnärer som presenteras i numret ”står med bägge fötterna stadigt i nuet, och att de eviga teman våra konstnärer tar sig an är lika angelägna för nutidsmänniskan som för hennes förfäder.” Nuet är mycket viktigt i samtidskonsten, även när det rör sig om det eviga.

Flera av artiklarna är nyanserade och prövande. Anders Olofssons artikel om Martin Ålund utmanar den postkoloniala feminismens slagord: manlig, vit, heterosexuell. ”En vit, västerländsk, heterosexuell man i 40-årsåldern som målar landskap med romantiska preferenser – kan det bli värre?”

Texten kretsar kring landskapet i konsten med referenser till Caspar David Friedrich, William Turner och filmaren Roy Andersson. Martin Ålunds egna inspirationskällor är regissören Andrej Tarkovskij, filmaren Michelangelo Antonioni och Miles Davies. Ulf Linde nämns som en betydelsefull person. Det talas om tron på konsten och den stora drabbande konstupplevelsen.

I Frida Cornells artikel om fyra samtidskonstnärer – Stefan Otto, Anna Camner, Cecilia Ömalm Krajcikova och Martin Jacobson – finns i texten markeringar gentemot ett ”de” som aldrig definieras.

Det blåser kulturkonservativa vindar kring museiknuten dessa tider. Konsten skall tuktas till att vara objektiv och motståndslös, fri från ideologier och teoribildning. Men var finns den konst som är obefläckat ren, fri från konnotationer?

Cornell beskriver sedan en pluralistisk samtidskonst med parallella konstuttryck och roller, ”till exempel den som forskaren med arkiv som specialitet, bara det en nagel i ögat på nyliberalerna.” Vilka liberaler det är som inte vill se forskningskonst förblir osagt. I liberalismens idéarv ingår ju att vara tolerant och bejaka mångfald – till skillnad från samtidskonstens väktare som noga gör skillnad på det ena och det andra – men med tillägget ”ny-” före antyds en marknadsliberal motståndare.

Hand i hand går idén om känslorna och romantikens pånyttfödelse. Kanske något skenbart trösterikt för den som längtar efter bildskön och okomplicerad konst, men ack vad de bedrar sig.

Här kan vi återigen ställa frågan vilka ”de” är? Det krävs uppenbart en motståndare för att hävda att romantik och historiska tillbakablickanden i samtidskonsten är acceptabla, men till skillnad från vad? Och på vilka grunder?

Bakom Stefan Ottos bilder, skriver Frida Cornell, finns en komplicerad process som handlar om att överföra fotografi till måleri och sedan till fotografi igen. Häri skiljer sig Otto genom sin konceptuella twist från den klassiskt skolade målaren som inspireras av landskapet och gör naturstudier på plats för att sedan fullfölja arbetet i ateljén. För den som längtar efter en bildskön och okomplicerad konst kan nog konstnärens arbetsprocess göra detsamma.

Inom den del av konstlivet som räknas har vi idag ett kvalitetsbegrepp som följer den institutionella konstteorins logik: Kvalitet är vad konstvärlden anser är kvalitet. Utifrån den måttstocken blir också konstvärldens reaktioner i form av uppmärksamhet i media helt avgörande för om ett museum har lyckats eller ej. Bengt Olof Johansson har därför helt rätt utifrån ett samtidskonstperspektiv när han försvarar sig med att Kalmar konstmuseum har höjt kvaliteten på utställningarna: ”Kvalitet kan man alltid diskutera, men ett mått är att man får bekräftelse och ett erkännande i konstvärlden.” Och bekräftelse har de fått. Även Kulturrådet tillstyrker museets satsningar på samtidskonsten och belönar dem med en större budget. Så vad är problemet?

Problemet är att folk inte tycks gilla konsten och följaktligen inte besöker museet – vars utväg då blir att försöka uppfostra. ”Vi har ett pedagogiskt problem, att beskriva vad samtida konst handlar om för en publik som inte är van vid sådan”, erkänner Bengt Olof Johansson.

Det är svårt att kritisera samtidskonsten eftersom den befinner sig i en position där den är onåbar för kritik. Kritikern avfärdas som reaktionär, populistisk och oförstående eller som någon som bara behöver vänja sig. En djup klyfta har uppstått mellan konstvärldens kvalitetsuppfattning och den breda allmänhetens, vilket blir problematiskt för en offentligfinansierad konsthall.

Den institutionella konstteorins logik går även hand i hand med regionpolitiska intressen. Barometerns-OT:s politiske redaktör Ulf Wickbom vill sätta Kalmar på kartan och talar mer utifrån regionens intressen när han hävdar att det är bra att konstmuseet väcker beundran och respekt utanför kommunen. Han har föga förståelse för den kritik som framförs mot konsten.

Jag uppskattar Tomas Arvidssons djärva kritik, trots att jag själv är en av representanterna för konstvärlden och även till stora delar omfattar dess kvalitetsbegrepp. Arvidsson har haft modet att kritisera makten och vågat kallat en spade för en spade, och för det missförstås han – helt enligt spelreglerna – som reaktionär, oförstående och obildad.

Anna Brodow Inzaina  i Axess, nr 2/2011

Illustrationer i texten (från ovan): Christopher Rådlund, Moln; Peter Frie, Landskap; Prins Eugen, Molnet (1895, Waldemarsudde); Stefan Otto, The Crimpson Rivers, 2008.

Annonser

Om Anna Brodow Inzaina

Fil. dr i konstvetenskap, skribent
Det här inlägget postades i Brodows blandning, Publicerat. Bokmärk permalänken.

9 kommentarer till Konstkritikerna i det blå

  1. hoglander skriver:

    Bra artikel. Kommer att tänka på Lars O Ericssons krönika i SvD 2011-03-11 där han skriver ”…mitt intryck är att [konceptkonsten] fortfarande dras med svårigheter som gäller hur den ska presenteras”. Det måste väl vara århundradets understatement.

    • brodowinzaina skriver:

      Ja, jag läste också Ericsson krönika och tänkte som du. Det är dock viktigt att inte generalisera i omdömet. Det finns bra konceptkonstverk och det finns dåliga. Det finns konceptkonstverk som lyckas förmedla något poetiskt och intressant genom sin gestaltning, det finns sådana som man måste ha en manual för att förstå vad det handlar om. Detta gäller förstås även för den klassiska konsten.

      • hoglander skriver:

        Jo jag inser att det finns konceptkonstverk som kan beröra även mig. Ändå tycker jag konceptkonsten på något sätt befinner sig i samma situation som datorindustrin – av konkurrensskäl tvingas man pressa ut mängder av produkter som är så ofärdiga, så användarovänliga och kräver så ingående kunskaper att de aldrig borde ha lämnat utvecklingslaboratoriet.

  2. Ping: Del 1198: Stadd på resa at Vilks.net

  3. Eva skriver:

    Kalmar konstmuseum är duktiga tycker jag, men som alltid är det inte lätt med att få ”vanliga” människor att förstå konst. Det är inte alla som har den kunskap som krävs för att hänga med i samtidskonsten.Det är väl bra om man kan berätta för de som är intresserade och vill lära sig mer om nutidskonsten, något för alla konstföreningar att satsa på.
    Samt att ”bra” konst är vad konstvärlden tycker om, så vill man göra konstkarriär i dag så gäller det ha ”rätt”kontakter. Så det kvittar nästan vad du gör om du inte har dessa rätta kontakter. Konstvärlden är de kritiker och journalister, kuratorer som arbetar på platser som bestämmer vad som ska visas.

    • brodowinzaina skriver:

      Jodå, visst har du rätt i det. Men just nu säger du inte något som inte alla redan vet. ”Vill man göra konstkarriär idag gäller det att ha ‘rätt’ kontakter” osv…

    • hoglander skriver:

      Eva: Visst har du rätt i att det är kontaktnätet som är det viktiga i samtidskonsten, inte konsten i sig. Men hur intressant är det egentligen för konstbetraktaren med konstnärers kontaktnät, vilka av konstvärldens makthavare man lyckats värva och med vilka mer eller mindre skumma metoder? Personligen vill jag helst ha något estetiskt, visuellt att kontemplera över, alltså ett riktigt konstverk och det får man knappast på utställningar med samtidskonst idag.

      Konstvärlden är ju en sluten sekt där den konstintresserade allmänheten inte har tillträde. Att denna lilla klick ska ha så oinskränkt makt över vad offentliga konstlokaler används till känns lite skevt.

  4. Eva skriver:

    hoglander, Håller med dig i det du skriver. Roligt när du uttrycker konstvärlden som en sluten sekt, det du kritiserar om dess makt är även jag emot. Jag vet att konsten i dag bör vara samhällskritisk för att passera som ”godkänd”. Hur lätt är det att göra en skulptur på det temat?

  5. Petter Helje skriver:

    Antropologen Richard Anderson har definerat konst som ”kulturellt signifikant innebörd, skickligt kodad i ett verksamt, sinnligt medium”. Om man accepterar detta (eller något liknande) konstbegrepp, trots att det är lite suddigt i kanterna, så innebär det att konst inte nödvändigtvis är det som konstvärlden benämner så. Och vips har man sluppit ut ur den snäva samtidsrondellen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s