Dubbelt uppdrag svårt för konsthall

Kalmar konstmuseum har av lokala röster i tidningen Barometern-OT kritiserats för att inte lyckas få Kalmarpubliken att intressera sig för utställningsprogrammet. Av kritiker och andra aktörer på samtidskonstens område har konsthallen däremot fått betyget väl godkänt.

Det är lätt att avfärda kritik mot samtidskonsten som ett uttryck för en ovilja att ta till sig något nytt eller rent av som konstfientlighet. Men kanske är det så att den som kritiserar egentligen kräver lite mer, att kritiken bottnar i ett engagemang för konsten snarare än i ett ointresse? Det är bara uppfattningen om vad som är god konst som skiljer sig åt. Tolkat på det sättet är det en utmaning att lyssna på vad andra har att säga. Det kan till och med ge nya perspektiv.

För konsthallar med lokal förankring finns en målsättning att vara tillgänglig för olika grupper av besökare i närområdet. Ett annan strävan är att presentera relevanta konstnärskap som gör sig gällande i ett större sammanhang. Allra mest relevant är den konst som gäller i internationella konstsammanhang.

Louis Who? What you should know about Louis Agassiz. Intervention, Praça Agassiz, Rio de Janeiro, 2010. Commissioned photography by: Calé, © Sasha Huber.  

Inte sällan uppstår en motsättning mellan dessa båda uppdrag som är svår att överbrygga. Botkyrka konsthall under Joanna Sandells ledning har lyckats bra med att både vara tillgänglig för en bred publik och samtidskonstrelevant. Just nu visas den schweizisk-haitiska konstnären Sasha Huber som utifrån postkoloniala frågeställningar tar avstamp i 1800-talets rasbiologi. Sasha Huber gestaltar sitt projekt sinnligt, estetiskt och välgjort. Inte minst bidrar utställningsarkitekturen till att göra konsten tilltalande.

Det är svårt att säga att utställningen Gifts of Intimacy i Tensta konsthall lyckas lika bra. Den leder in besökaren i ett mörklagt rum, misstänkt likt ett tomt parkeringshus. Där visas videoverk och fotografi av varierande kvalitet. En del av utställningen är en bok med en essä av curatorn och konstnären William Easton. Texten försöker ringa in intimiteten som en urskiljbar kvalitet i konst från olika tider och författaren gör en historisk exposé över kända mästerverk. Ramverket, intimitet som innehåll, lever utställningen knappast upp till.

Nu menar jag inte att kravet på tillgänglighet tillfredsställs genom ett glansigt omslagspapper. Jag retade mig till exempel på Hubers behandling av ämnet, att det i den postkoloniala kritiken jämt är den klassiska konsten som får klä skott för den vite mannens skuld, här i form av en byst av Apollo di Belvedere. Den besökare som kräver lite mer ifrågasätter förstås sådana förenklingar och nöjer sig inte med en estetisering.

Tensta konsthall har från årsskiftet fått ny konstnärlig ledning. Det skall bli intressant att se hur Maria Lind tacklar utmaningen.

Anna Brodow Inzaina, krönika i SvD 18 mars 2011

Annonser

Om Anna Brodow Inzaina

Fil. dr i konstvetenskap, skribent
Det här inlägget postades i Brodows blandning. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Dubbelt uppdrag svårt för konsthall

  1. Eva skriver:

    Läste di krönika i SvD i dag.Då kom en undran upp, är Maria Lind dotter till Konstkritikern Ingela Lind på DN?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s