Om vem som äger blicken

Nationalmuseums Lust & Last har utvecklats till en skandalutställning. Det skall bli intressant att se hur debatten fortlöper. Den här gången ligger jag själv lågt, men jag minns hur det var under Figurationer-utställningen. Den var väl ungefär lika dåligt curaterad som Lust & Last, vilket skapade en intressant glipa där någonting kunde hända. Alla dessa välstädade och curaterade utställningar idag syftar till att täppa till gliporna så att det inte skall kunna uppstå något oförutsett. Men ibland slinter det.

Lust & Last är på sätt och vis en underbar utställning. Den blandar naivt samtidskonsten med den äldre konsten på ett sätt så att perspektiven blir ombytta. Jag menar, är det inte det som samtidskonsten vill? Få oss att växla perspektiv och bryta upp vaneseendet? Den ene tar den andres gestalt. Den kritiska samtidskonsten framstår som den mest könsexploaterande och objektifierande, medan den äldre konsten med manlig blick framstår som sinnlig och kärleksfull i jämförelse. Och på köpet får vi en diskussion som ställer verkligt intressanta frågor om konstens frihet, museets ansvar för kunskapsuppbyggnaden och betraktarens förmåga att möta konsten och reflektera självständigt.

Det finns ett perspektiv som lätt försvinner när man börjar läsa konstvetenskap, men som de allra flesta har med sig från början. Och det är den direkta upplevelsen av konst som inte innebär att man tar ett steg bakåt och reflekterar över vem som äger blicken och vem som är betraktad och andra likande frågor. Nej, det är ett perspektiv där man istället gör sig själv till subjekt och möter den andre, det vill säga motivet, utifrån de egna erfarenheterna, lustarna och projektionerna.  När man gör det händer det någonting.

Det här vet naturligtvis alla bra konstpedagoger om eftersom det är det som man strävar efter, att få publiken att delta. Det är också därför som det är extra angeläget att konstpedagogerna på Nationalmuseum inte serverar besökarna färdiga tolkningar, utan tar detta tillfälle i akt att vända på perspektiven och låta besökarna själva äga blicken.

Om Anna Brodow Inzaina

Fil. dr i konstvetenskap, skribent
Det här inlägget postades i Brodows blandning. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Om vem som äger blicken

  1. MT skriver:

    Det var något jag försökte göra i förrgår när jag föreläste en massa om mina bilder för högstadieelever. Känns så enkelt att predika på själv med det jag menar med en bild eller det jag tänkt på – och ibland gjorde jag det, eftersom det bl.a. var därför jag var inbjuden, men det var otroligt intressant för mig att höra vad eleverna sa om de bilder jag INTE pratade om själv och hur olika de tolkade dem. Det är väl något jag håller på att lära mig för egen del, att LÅTA andra ha en egen blick på det jag gör…

    • brodowinzaina skriver:

      ja, det kan vara väldigt givande att faktiskt hålla igen och inte prata så mycket, men det krävs mod eftersom du måste hantera tystnaden, det gäller att inte fylla ut den. Men om du övar på det kommer det ge dig massor!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s