I söndags var jag och såg Lust & Last på nytt, den här gången med min son. Min uppfattning, att utställningen är rätt taffligt hängd och att den har svårigheter att kommunicera sin idé, har inte ändrats, inte ens efter att ha sett den en tredje gång. Det som intresserar mig är alla åsikter om utställningen som skall pressas fram på diverse kultursidor och debattforum, utöver dem som man kan förvänta sig att tidningarnas recensenter levererar. Det vittnar om att här finns symboliska strider att utkämpa. Fast inläggen i debatten (om det nu är någon), liksom utställningen, vacklar. Man vet inte hur slipstenen skall dras.
Det mesta är omtagningar av vad andra redan har sagt, t ex Lisa Magnusson i DN häromdagen, eller försök till problematisering av vad det är som egentligen är fel, som i dagens SvD av Katarina Wadstein MacLeod som menar att hela museet präglas av den manliga blicken. Hon ifrågasätter även museets kompetens på ett generellt plan och hävdar att det inte är första gången ”museet banaliserar ämnen som är svåra och själva nerven i livet, som nu angående sexualiteten och i somras med samlingsutställningen Hemma – skandinaviska interiörer i konsten.” Birgitta Rubin i dagens DN menar att Nationalmuseum borde utbilda personalen i pedagogik och genusteori under kommande stängning för renovering.
Ja, vad är problemet med att visa över 200 målningar, teckningar och skulpturer med mestadels nakenmotiv, annat än att det blir rätt tråkigt i längden? Ett problem, anser jag, är att Nationalmuseum inte törs ta ut svängarna och verkligen påstå något. Man är rädd för att få kritik och garderar sig åt alla håll. Ett annat problem är att vi har fått en statsfeminism som påbjuder ett visst tolkningsperspektiv. Som jag uppfattar skiljelinjen i debatten handlar det inte om att ge eller inte ge publiken kunskap och nycklar till förståelse, det handlar om vem som har makten över perspektivet.
Jag råkade träffa på en av de ansvariga för utställningen i museets restaurang i söndags och vi talade lite grann om reaktionerna som följt på utställningen. Hon frågade mig hur mycket Svenska Dagbladet styr mig i vilket perspektiv jag skall anlägga i mina recensioner. Inte alls, svarade jag. Det är helt otänkbart att tidningen skulle styra oss recensenter i valet av perspektiv. Vi tar själva ansvar för det perspektiv vi väljer och får också själva rida ut stormar om vi får kritik. Lika otänkbart som att uppdragsgivarna styr recensenternas val av perspektiv är det naturligtvis att forskningsenheten på Nationalmuseum går ut med ett påbud till de anställda om att anlägga rätt teoretiskt perspektiv i utställningarna.
Brodows blandning 
En sak som slog mig vid läsningen om den här utställningen är att man faktiskt skulle kunna ifrågasätta tematiska utställningar vad gäller motiv över huvud taget. Jag vet att det är så man GÖR idag, men det gör inte saken mindre problematisk. Vill man vara pedagogisk och få folk att faktiskt lära sig någonting, vilket ju ändå får sägas ingår i en statlig institutions uppgift, så är förmodligen ett mer kronologiskt sätt att se på konsthistorien mer givande. Alltså mer av kontext – inte bara de nakna kropparna och mindre av kroppar.
Typ: samtidigt som man såg på nakenstudier med vidhängande ideologi så här så såg man så här på landskap, stad, porträtt osv.
Med största sannolikhet mindre publikfriande, men med större förutsättningar att ge kunskap om historiska epoker.
Som det nu verkar så är ju det här en sorts museets kvällstidningsreportage, och det tycker jag att man kan vara utan.
Eller också ska man ha väldigt mycket material vid sidan av som fördjupar, jag tänker på Melankolin här i Paris för några år sen, det var ju inte EN katalog som hörde ihop med den, det var ju flera och dessutom hundratals andra böcker. I ett sånt läge förändras saken.
Ja, jag håller med dig om att motiv-tematiskt inriktade utställningar är ett problem generellt om man inte går kronologiskt fram och försöker ge inblick i hur den tidens människor uppfattade motivet. Om man nu vill leverera kunskap alltså.
Att utifrån ett historiografiskt perspektiv ifrågasätta konstruktionen av kanon och kvalitet, är en sak, men att liksom vilja rätta till historiens felaktigheter i efterhand är en annan. Idag dömer kritikerna gårdagens människor med dagens ideologiska glasögon på näsan.
Ett mer prosaiskt sätt att betrakta denna Lust och Last i sitt uttryck, skulle väl vara att den attraherar både publik och kritiker, just genom att bara vara så banal som den förefaller uppfattas och därför tycker, åtminstone jag, att det är en lyckad utställning.
Därför känns det lite övermaga att försöka lägga diverse ideologiska eller alternativa konsthistoriska raster, pedagogiska pekpinnar, etc. över konceptet. Folk går inte och kollar på konst för att lära sig, konstruera eller, gudbevars, dekonstruera förgångna konstnärlig kanons. Vilkens ideologiska glasögon betraktar andras ideologiska glasögon för att bedöma vad och varför? Som en spegling av både lust och last kanske…
För majoriteten av publiken är det förstås så. Den går inte dit för att lära sig något om kanon och konstruktion utan för att uppleva och kanske få se något nytt. Symboliskt intressant är utställningen framför allt för kritiker och en och annan konstforskare som ser den som en markering och ett ställningstagande.
Ja, snus är snus brukar man säga… Ekis Ekman skrev igår om utställningen i Stockholm City under rubriken ”Ge mig pengarna tillbaka” bla om 50 könshår i bokstavsordning, krafsande i könshår och annat lustfyllt. Att hon inte heller vare sig är konstkritiker eller försökte sig på någon slags konstteoretisk diskussion hade väl också både sin poäng och förutsättning för att betrakta denna mischmasch av konstgjord snarare än konstfull sexualitet. Man kan väl anta att kulturministern är nöjd på nivåerna av tillgängligheter.
Och nog är det så att utställningen knappast kan recenseras i en vanlig bemärkelse, utan måste betraktas i ett mer utvidgat symboliskt kontext.