I går deltog jag i ett konstnärssamtal på Konstnärshuset tillsammans med Fredrik Landergren (utställande konstnär) och Anders Widoff. Det var ett samtal som handlade om realism och romantik, den fotografiska blicken, fotografiet som källa i måleri visavi den akademiska måleritraditionen som arbetar med modell, norskt traditionsbejakande måleri, Nerdrum och mycket annat.
Landergrens måleri tjänar bra som utgångspunkt för ett samtal kring en hel del frågor som cirkulerar just nu. Man kan t ex ställa sig frågan: Får man vara borgerlig som konstnär? Skildra det lilla livet och de intima kretsarna: familjen, släkten och de närmaste vännerna, kräftskivan i skärgården, en dag på stranden: fadern kisande mot solen iklädd stråhatt och med sonen i knät. Går det verkligen för sig?
Ja, det är klart att det gör. Fredrik Landergren provocerar knappast någon och här skildras ingen högborgerlig miljö, snarast ett lite småstökigt hem som de flesta kan känna igen sig i. Det politiska innehållet är inte mer graverande än värderingen att detta liv är tillräckligt och viktigt att skildra.
Det mest anmärkningsvärda var att han hade valt Axessredaktören Johan Lundberg som katalogförordsskribent. Det är i dagens konstliv – i de trängre kretsarna i Stockholm – ett starkt ställningstagande. Det säger kanske mer om konstlivet i Stockholm än om Johan Lundberg, men det är nu så att Johan Lundberg representerar något som har fått etiketten kulturkonservatism, och denna beteckning känner sig många fortfarande obekväma med.
Ändå tror jag att en hel del kulturradikaler sympatiserar med flera av de värden som kulturkonservativa håller högt. Det gör att dikotomin inte håller. Bildningsidealet är t ex är för många lätt att ta till sig och se ett värde i, och att vilja bevara kulturarvet är ingen match för en humanist, medan det kan vara värre med kanon och kvalitet. Det är frågor som tål att diskuteras, stötas och blötas.
Det som är viktigt att poängtera är att även de konservativa har uppdaterat sig och tagit till sig av postmodern kritik, samtidigt som de radikala har förstått att konstlivet varken lider brist på kanon eller kvalitet, det är bara det att de maskeras av ord som ”intressant” och ”relevant”. Så där står vi nu och stöter och blöter.
Det jag kan tycka är tråkigt i diskussioner som gårdagens är att det blir så laddat kring positioner. Det skapas fiendebilder och det konstrueras falska dikotomier. Dessvärre tror jag att det är oundvikligt eftersom konstfältet – vilket jag var inne på i diskussionen i går – bär inom sig sin egen historia av tidigare strider. De poppar upp med oförminskad styrka bara man skrapar lite på ytan.
Brodows blandning 
Lustigt att på detta sätt betrakta kopplingarna mellan konstlivets trängre kretsar (understundom tränger jag mig in) och den väderkvarnsjagande Lundbergs aktiviteter. Han som alltid så ivrigt viftar med sin kulturkonservativa flagga, under det han samtidigt bannar alla konstnärliga uttryck och former, som inte finns i hans föreställningar, ses som vad det föreställer eller framstår som något han vill se, som del i en politiska aktivism som på ett otillständigt vis hotar de ”konstevolutionära” och borgerliga sfärerna.
”Ändå tror jag att en hel del kulturradikaler sympatiserar med flera av de värden som kulturkonservativa håller högt. Det gör att dikotomin inte håller. ”
Ja visst, för vem tror något annat, förutom Lundberg förståss. Och det som så ofta gör Lundbergs resonemang så löjliga är den märklig föreställningen om en slags vardagsverkligheten som både finns och helst ska gestaltas, så att som han med sin karakteristiska ofvandahlska formuleringskonst i Fredrik Landergrens utställningskatalogen skriver:
”Ett slags djupt existentiella upplevelser – där allt tycks stå och vänta: mellan död och liv; mellan konstverkets livlösa materialitet och den organiska naturen eller den varmt pulserande människokroppen.”
Att någon konstnär frivilligt inlåter sig Lundbergs existentiella upplevelser, som uppenbarligen är av just ”ett slag”, kan därför heller knappast ha annat än rent ekonomiska orsaker, eftersom politiska eller andra skäl rimligen inte platsar i Lundbergs varmt pulserande människokropp…
”Det jag kan tycka är tråkigt i diskussioner som gårdagens är att det blir så laddat kring positioner.”
Men är det inte lite naivt att tro att om man formulerar sig i positioner så kan det väl knappast bli något annat än positioner i diskussioner – borderline som estetik och reflektion?
Hej Svante,
En fråga: var du där på konstsamtalet eller har du bara sett utställningen? Katalogen förstår jag att du har läst.
Jag hänger inte riktigt med i allt du säger och kanske inte förstår vad du menar. Men jag kan säga så här om katalogtexten: den är allmänt hållen, generaliserande när det gäller samtidskulturen – han delar grovt in samtidskulturen i ”två sorters kulturprodukter” – sedan finner han i Landergrens måleri en konst som avviker från de två huvudsakliga riktningarna, ”formexperiment” och ”skildringar av livets hemskheter och elände”. Den här förenklingen kan man naturligtvis vända sig emot. Det är mycket konst som inte passar in i de två tillyxade kategorierna, vilket gör att Landergren knappast är unik i det avseendet. Å andra sidan är det precis just så många katalogförord skrivs, så det gör heller inte Lundberg unik.
”Ett slags djupt existentiella upplevelser” – om semesterbilder ur familjens fotoalbum, ballongfärd över Stockholm, bilder på familjen etc innehåller mer av djupt existentiellt än andra motiv kan diskuteras. Jag kan nog tycka att det är ett allt för generaliserande påstående och handlar mer om ett vackert tal till Konstens ära än just Landergrens, det vill säga att det är precis så som man förväntar sig att katalogförord skall skrivas.
Hej,
jag var inbjuden till samtalet; min förhoppning var att med utgångspunkt i Fredrik Landergrens utställning kunna diskutera några av de begrepp som Johan Lundberg lyfter fram både i sitt förord till utställningen och på andra håll. Det är frågor kring”realism”, ”tradition”, ”hantverkskunnande”, ”modernism”, ”postmodernism” m.m – frågor där Lundberg alltför ofta har uttryckt sig både svepande, oförsonligt och oseende. Det betyder självfallet inte att frågorna är ointressanta.
Det gick sådär. I mitt tycke vilade Lundbergs hållning som en påtaglig slagskugga
över diskussionen. Det var både tragikomiskt och sorgligt.
Vill man diskutera positioneringar inom svenskt eller samtida konstliv är en sådan programmatisk hållning som Lundbergs i mitt tycke både synnerligen okonstruktiv och polemisk, vare sig den upprepas av Johan Lundberg själv eller någon annan. Och detta naturligtvis inte för att den är ”borgerlig”.
Andra programmatiska, svepande, hållningar finns självklart också på andra håll, både tidigare genom konsten och i samtiden. Det varken försvarar eller berättigar en liknande attityd. Vare sig i katalogförord eller på andra håll.
I stället utgör den tyvärr snarast en björntjänst.
Tack för kommentaren här, Anders. Jag tycker också att du förde fram bra synpunkter i samtalet.
En fråga som jag har ställt mig på sistone är om vi egentligen har några tydliga positioner i konstlivet. De flesta som företräder konsten verkar vara överens. Det är inte så många som har en kraftigt avvikande hållning.
Det jag tycker är intressant i den diskussion som retrogardister och kulturkonservativa (alla retrogardister vill inte kalla sig kulturkonservativa) för fram är frågan om kvalitet. De lyfter fram ett kvalitetsbegrepp som sätter hantverksskicklighet och förfining i första rummet. Den som kan sitt hantverk har möjlighet att åstadkomma mer än den som brister i fòrmåga. Jämför det med dagens innehållsorienterade kvalitetsbegrepp. Där handlar det om att knyta an till rätt ämnen. Gör du det är det ”intressant” och ”relevant” och kan lätt plockas in i en tematiskt hållen utställning.
Det är också i diskussionen kring kvalitet som jag tycker att de kulturkonservativa – företrätt av Johan Lundberg – brister i omdömesförmåga och urskillning. Skall man tala om kvalitet och lyfta fram hantverket kan man inte bara nöja sig med att det är figurativt eller mimetiskt. Ett kvalitetsbegrepp som bygger på hantverket begränsar sig inte till det realistiska uttrycksmedlet.
Det här med om något är ”borgerligt” eller inte är förstås nys. Det var inte höger eller vänster i politiken jag egentligen tänkte mig, utan snarare att motiven i Landergrens utställning bottnar i värderingar som inte direkt kan knytas till de identitetspolitiska frågeställningar som är i omlopp och som framför allt företräds av vänstern.
Sorry om jag är sist på bollen, men nu har även jag både sett utställningen och läst förordet. Och nu måste jag säga att jag tycker att du, särskilt i kommentarerna till detta inlägg, argumentetar mot åsikter som Johan Lundberg aldrig har uttryckt om Fredrik Landergren. Det står ingenting i hans förord om vare sig hantverk eller kvalitetsbegrepp. Bara för att Johan Lundberg har skrivit en bok om figurativt, hantverksbaserat måleri så innebär väl inte det att det är det enda han kan uppskatta? Han har ju gång på gång påpekat det unika med upplevelsen av bra konst, det är klart att denna upplevelse är större och mer komplicerad än ett tekniskt perfekt måleri.
Ps: Vill dessutom tillägga att det inte bara är så att alla retrogardister inte vill kalla sig kulturkonservativa: alla kulturkonservativa – långt ifrån alla faktiskt – vill inte kalla sig retrogardister. Jag till exempel!
Hej Therese,
Nej, det är riktigt, i katalogtexten talar han inte specifikt om hantverk och kvalitet, men samtalet på Konstnärshuset kom att handla om detta, varför tankegången finns med i blogginlägget.
Samtalet på Konstnärshuset kom att handla om mycket av det som figurationsdebatten handlade om, därför att det var upplagt så. Jag var inte förberedd på det, så det kom för mig som en överraskning. Johan var heller inte där och kunde inte försvara sig. Det, om något, var beklagligt.
Du går i gång och försvarar Johan som om han inte skulle kunna tala för sig själv. Det behöver du inte göra. Jag vet också att det inte bara handlar om tekniskt perfekt måleri i hans värld – knappast i min värld heller. Det är ju heller ingenting som jag har påstått att han skulle tycka är A och O. Så varför ser du i mig en angripare? Nu tror jag nog att det är du som läser in lite för mycket.
Tillägg till ovanstående: då jag har funderat inser jag att hela det här blogginlägget kanske aldrig skulle ha skrivits. Det var för mig en bearbetning av ett samtal på Konstnärshuset som innehöll en massa trådar. Vi diskuterade många saker som dels var inriktade specifikt på Landergrens utställning men också sådant som tidigare har diskuterats i sammanhang kring figurativt måleri och sådant som är i omlopp. För den som bara har sett utställningen och läst katalogen blir det hela förstås obegripligt.