En festmåltid genom ett trollslag i Olbia

I dag vaknade jag upp till en solig morgon. Det har varit lite regnigt och mulet några dagar, men nu tycks temperaturen vända uppåt och molntäcket skingra sig. Det är cumulusmoln på himlen och svalorna flyger i termik. Vädret växlar ofta på Sardinien beroende på vindarna som cirkulerar runt ön. Nedanför fönstret är fem hundar involverade i något slags parningsakt. En hund håller i tikens huvud medan en medhjälpare trycker på den juckande jycken bakifrån. Sedan turas de om. Svansviftande och skällande skingrar sig flocken när husets ägare kommer ut och ryter till. Här, liksom i Luogosanto som jag tidigare har skrivit om, går hundarna lösa, även om de är välskötta och har hem att gå till. Gemenskapen med andra hundar utvecklar deras hundpersonligheter.

I går var vi bjudna till Enzo och Teresa som bor i Olbia. De driver Banana Café i Cannigione och är helt superba på att snabbt trolla fram en enastående måltid. Vi kom dit vid sjutiden och slog oss först ner och drack ett glas vin som Teresas bror gör hemma på gården utanför Cagliari. Vi hade med oss en flaska rött av märket Capichera som anses vara något av det förnämsta som produceras här i området, men det överträffade inte Teresas hemmaprocuderade vin. Min mage var knorrande tom, och jag funderade lite grann efter att ha kastat en blick in i köket i den lilla ettan om det skulle bli någon mat här eller inte. Diskbänken var blankpolerad och ingen gryta puttrade på spisen.

Men medan vi satt där och berusade oss av vinet reste sig Enzo upp och tog fram tallrickar och bestick och fyllde uppläggningsfat med underbara delikatesser från burkar som han hade  i skafferiet. Det var inlagd melanzane – äggplanta – och cardi, ett slags tistelliknande blomma somväxer vilt och som man äter stjälken av. Vi åt inlagd kronärtskocka, carciofini, som Teresa hade plockat och lagt in och bruschette från ugnen med hackad tomat, olja och bottarga di muggine – rom från en speciell fisk. Ur kylskåpet kom den färska tonfisken fram som först marinerats i citron och olja och sedan skurits upp i fina skivor. Den serverades med ett täcke av rucolasallad och lite peppar för den som ville ha. Det var nytt för mig att äta rå, nyfångad och marinerad tonfisk, men det var mycket gott. Inlagda småfiskar, sarde, serverades också till. Det här var alltså antipasti som dukades upp och avnjöts med utdragna mmmmm från min sida.

Teresa satte på spisen, och jag vet inte hur hon bar sig åt, men strax hade vi en ångande het risotto på våra tallrikar av färsk vildsparris som hon hade plockat själv, zucchini och Karl Johan-svamp. Svampen och sparrisen hade hon i frysen och kastade direkt  i det kokande vattnet tillsammans med riset. Jag fick lära mig att fryst svamp aldrig får tina innan den tillagas. Risotton var kvällens primo piatto och den var en höjdare. När jag redan var mätt och belåten avslöjades att vi också skulle få en secondo. Fyra fina fiskar, muggine dello stagno di Cabras, alltså en fisk med namnet muggine som bara finns att få i Cabras på Sardiniens västkust och som anses vara en riktig delikatess, låg i en form redo att skjutsas in i ugnen. Det tog bara knappt tio minuter sedan var fiskarna klara. De serverades var och en för sig direkt på våra tallrikar och vi polerade själva fisken ren från skinn och ben.

Efter glass och hemgjord grappa från Cagliari var vi mätta, belåtna men inte övermätta och åkte så småningom hem. Efter allt gott vin och grappa i går förväntade jag mig en trög arbetsdag idag, men jag vaknade på morgonen utan vare sig huvudvärk eller trötthet.

För den som är nyfiken på Sardinien finns vår tidning här.

Annonser

Om Anna Brodow Inzaina

Fil. dr i konstvetenskap, skribent
Det här inlägget postades i Brodows blandning, Dagbok, Italien och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.