Till de ensamma och tappra

Jag fick flashbacks från det förflutna häromdagen, från 1990-talet. Då var jag i 30-årsåldern, småbarnsmamma och kämpade på med mitt liv. Jag minns det som tungt.

Efter separationen från mitt ex och en känslomässigt turbulent tid med en rad olyckliga förhållanden drabbades jag så småningom av en depression. Egentligen var det inte så mycket kärlek jag hade sökt som konfrontation med mig själv, vilket var en nödvändighet. Endast genom att känna smärtan och låta en rättmätig vrede bubbla upp där bara domnade och osedda delar av mig själv funnits kunde jag vakna till liv. Jag minns också vändpunkten. Den skedde successivt och under flera års tid men krävde att jag först sjönk ned till en punkt i botten av mig själv som vi kan kalla längtan, för att därifrån skjuta fart uppåt mot ytan: mot kärlek, kontakt och gemenskap. Och tillfrisknande.

När jag skriver det här minns jag en händelse som barn då jag trodde att jag skulle drunkna. Jag hade gjort en volt från trampolinen och hamnat i en centrifugalkraft under vattnet som förvirrade upplevelsen av rummet.  Det som var upp blev ned i min föreställningsvärld och den yta jag egentligen ville nå var botten. Så var mitt unga vuxna liv, mellan 25 och 35, som ett hopp från en trampolin med tappad rumsuppfattning.

Ett råd till den som dyker och grips av panik är att ta det lugnt och studera luftbubblorna. De stiger alltid uppåt. Så gjorde jag också när jag var under ytan. Jag slutade upp med kampens ångestdrivna sprattlande och sjönk för en stund ner till botten, släppte ut den sista luften jag hade kvar i lungorna, studerade luftbubblornas riktning och sköt sedan fart.