Vera Frisén, Myr, 1970-tal
Det händer ibland att konstnärer upptäcks först efter sin död och får större betydelse i en annan tid än i konstnärens egen. Särlingar i konsten är dock sällsynta. Västerbottenskonstnären Vera Frisén (1910-1990) hade med stor sannolikhet skrivit in sig i konsthistorien långt tidigare om hon inte hade valt att helt dra sig undan det offentliga konstlivet. Efter en uppmärksammad Stockholmsdebut på Galleri Färg och form på 1940-talet visade hon därefter sällan sin konst. Målade gjorde hon däremot livet ut. Den sista separatutställningen var återigen på Färg och form 1989, året innan hon dog. För tre år sedan kom en doktorsavhandling om hennes landskapsmåleri.
På Thielska visas en samling landskapsbilder som gör ett mycket starkt intryck på mig. Utställningen är tänkt som ett möte med en annan norrlandsbördig konstnär, målaren Karin Granqvist (f. 1965), men deras målningar visas i separata rum. Det är ett klokt beslut eftersom deras måleri har helt olika karaktär. Friséns små målningar, alla i handmålade guldramar, bygger på iakttagelser av ljus- och luftförhållanden i det västerbottniska landskapet. Med enkla medel kan hon beskriva fukten som stiger upp från en mosse och sveper in träden i en tunn slöja. Hon beskriver den alldeles stilla fjällsjön och morgonrodnaden som speglar sig i vattenytan och färgar den svagt rosa. Med en smutsig trasa eller moddlare över duken skapar hon ett skymningslandskap som dämpar kulörerna och färgar snön blå.
Karin Granqvists måleri är djärvt, färgstarkt och rytmiskt och kräver stora ytor och mycket luft för att komma till sin rätt. Hon verkar i en nonfigurativ tradition utan referenser till en yttre verklighet utanför måleriet. Titlar anges endast genom dukens mått, höjden x bredden. Hennes måleri tar form på duken genom färgens materiella kvaliteter och påminner ibland om GAN, Gösta Adrian Nilsson, i det explosiva uttrycket. Andra målningar är mer stillsamma, närmast innehållsmässigt triviala, som när hon i ett drag med en spatel eller en palettkniv över ytan formar en båge. Den oblandade färgen som bildar ränder kan förstås associera till en regnbåge, men annars saknas helt referenser.
Den fräschör som både Vera Frisén och Karin Granqvist med sina helt olika uttryckssätt förmedlar är ett vittnesbörd om att måleriet har en stark plats i samtidskonsten vid sidan av fotografiska uttrycksmedel. Vera Frisén känns mer samtida än mycket av det man annars ser på gallerier idag.
Anna Brodow Inzaina, SvD 12 maj 2011
Brodows blandning 
Jag hade aldrig hört talas om Vera Frisén förrän jag läste din recension. Nu måste jag så fort som möjligt ta mig ut till Thielska. Fascinerande när en målning (som lanskapet här ovan) omedelbart talar till en, det är lite som att höra sitt namn ropas när man går i sina tankar mitt i gatuvimlet. Eller som att vakna upp ur en dvala. Finns det inte något i Friséns lätta luftiga målning som påminner om japanskt eller kinesiskt tuschmåleri, ett slags genomlyst sinnlig mystik…
Du kommer inte att bli besviken, jag lovar!
Trevligt att du lyfter fram Vera Frisén. Här i Umeå vet nog de konstintresserade vem hon är (hon finns representerad i olika offentliga lokaler som exvis länsresidenset och Västerbottens museum ordnade en stor separatutställning för några år sedan) men i övriga landet är hon uppenbarligen rätt bortglömd. Jag är väldigt förtjust i hennes landskapsmålningar; en tavla som jag särskilt tyckte om på en utställning häromåret har jag skaffat till jobbet så att jag kan sitta och titta på den varje dag. Jag tänker passa på och åka ner till Stockholm och se utställningen på Thielska galleriet innan den stänger.
Jag kommenterade bara ditt inlägg på facebook – men de som har följt min blogg vet kanske vid det här laget att det är ett socialt medium som jag betraktar med viss skepsis – i alla fall, tack för din kommentar! Vera Frisén var för mig en ny och angenäm bekantskap.