I morse tog jag tåget till Västergötland där familjen har sommarstuga i landskapet mellan Vänern och Vättern. Mina föräldrar mötte upp i Töreboda och berättade för mig att vi skulle ta vägen om Tidan för de ville lämna en del böcker på antikvariatet Böckernas hus (rekommenderas!). Beskedet gjorde mig en smula orolig. Gallringar i sommarstugans bibliotek vill jag gärna godkänna först. Någon minns kanske skivsamlingen jag skrev om i ett tidigare inlägg, med alla dessa fantastiska feministiska kampsånger och allsköns proggmusik som mina syskon och föräldrar lyssnade på på 70-talet och som var en del av min barndom. Jag växte alltså upp i ett intellektuellt hem präglat av vänstervågen och alternativrörelsen, och mina föräldrar var sådana som hängde med i samhällsdebatten. På en rastplats före Tidan räddade jag således ur kassarna en hel del intressanta debatt- och reportageböcker från sent 1960-tal och 70-tal. Bland annat Gun Kessles böcker om Kina och en hel del feministisk litteratur. Men en riktigt liten goding var en rapport från LO:s arbetsgrupp för kulturfrågor, Fackföringsrörelsen och kulturen från 1971. Precis vad jag ville ha!
Jag hade ganska roligt vid läsningen åt den tidens angrepp på den borgerliga ”finkulturen” – fastän att jag vet att det i stort sett innebar att man kastade ut allt vad seriös kultur hette, så skrattet fastnar lätt i halsen. Jag känner så väl igen vad dagens kulturradikaler bottnar i för argument – även om förutsättningarna ser helt annorlunda ut idag.
Den som har vägarna förbi Tidan skall absolut besöka Böckernas hus. Det är ett mycket välsorterat antikvariat och jag hittade även några konstböcker som jag ville ha.
Brodows blandning 
Intressant. Jag har själv ibland känt igen 70-talet i vissa av dagens, eller gårdagens, hållningar. Men vilka är ”dagens kulturradikaler”? Har de några namn? Och vilka likheter ser du? Och vilka är argumenten?
Hej Anders!
Helt riktigt, det kräver en förklaring. Vad är dagens kulturradikaler? En del av de gamla finns kvar och argumenterar ungefär som i LO:s rapportbok om fackföreningsrörelsen och kulturen. Ett exempel är Göran Greider som häromveckan diskuterade kultur med Johan Lundberg, länk här Där ha vi två givna positioner, en kulturradikal och en kulturkonservativ. Svårigheten i sådana sammanhang är att positionerna blir låsta till det som var i det förgångna. Det blir gamla strider som utkämpas på nytt, trots att vi lever i en helt annan tid med andra förutsättningar. Greiders syn bottnar i det socialistiska kulturbegreppet som formulerades i opposition mot en kultur som få brydde sig om och som nog också var tämligen stagnerad. Att det var något nytt och livskraftigt som man tyckte sig stå för framgår av följande citat (ur LO-boken):
I samtalet med Lundberg vänder sig Greider mot en kulturkonservativ hållning som han menar isolerar kulturen och som hävdar objektiva och därmed statiska värden. Här talar Greider utifrån sin positions föreställningar om vad kulturkonservatism är och alltid har stått för: eliten, överhögheten, det auktoritära samhället. Han blir bakåtblickande istället för att blicka ut över det egna samtida landskapet och se dagens maktstrukturer där vi har en kulturradikal elit i toppen som är som hundar som biter sig själva i svansen i desperation över att eliten, överhögheten och de auktoritära tongångarna kommer från de egna leden.
Den yngre generationen av kulturradikaler är t ex feminister som med starkt stöd av opinionen och staten hävdar genusteori som någonting mer än en teori bland andra. Det blir ett perspektiv som skall genomlysa all verksamhet och man kräver rättning i ledet om så inte görs. Det är kanske det du känner igen?
Hej Anna,
jag håller med om att gamla strider parafraseras. Det är som kriget på Balkan. (Och kanske här?). Gamla oförrätter tas som legitimitet i maktspelet/kriget.
Samtidigt: nja. Vad jag känner igen är svårigheten, närmast omöjligheten ibland, att inta en tredje ståndpunkt. Då utanför de enkla antipolerna borgare och socialister, nu mellan, ja, vad? – kanske ”undersökning”, ”forskning” och verkshöjd. Egentligen mellan avsikt, anspråk och resultat.
Tyvärr känner jag mest igen det från högskolorna. Då, liksom nu,
fryses oliktänkande ut. Det är som i politiken. Rättning råder. Lojalitet – vad det nu är? – blir viktigast. / a
Hej igen,
glömde tillägga att jag inte läst Axess-bloggen. Finner tonfallet outhärdligt. Kanske är det sekundärt? Vänster, höger; vänster, höger – tjoff, tjoff, tjoff.
Varken Greiders poesi, eller de flesta av de konstnärer Lundberg brukar hålla fram, håller just – verkshöjd. De blir i stället tillhyggen i en inflammerad, och just parafraserad, politisk hållningsstrid.
Kultur borde inte i första hand låsas vid avsikt eller program, snarare det som ligger bortanför detta. Liv.
I livet är vi sällan vara sig konservativa eller radikala, utan snarare både och – i ett ytterst komplext mönster.
Hej igen,
Jag kan absolut instämma i detta:
”Kultur borde inte i första hand låsas vid avsikt eller program, snarare det som ligger bortanför detta. Liv.
I livet är vi sällan vara sig konservativa eller radikala, utan snarare både och – i ett ytterst komplext mönster.”
Om jag skall fortsätta med exemplet Lundberg – Greider (bara för att det är så tydligt) tror jag inte att någon av dem önskar låsta positioner och programförklaringar. Eller rättare sagt: jag vet att inte någon vill det.
Det är dock viktigt att fråga sig vem det är som låser fast vem i positioner och vem det är som avsiktligt missförstår vem. Det är naturligtvis den som skräms av dialogens dynamiska och frigörande kraft, den som klamrar sig fast vid argument som för länge sedan har förlorat sin relevans.
Där tycker jag inte att Johan Lundberg/Axess är att klandra bara för att han går ut i en tuff strid. Ska han vara både mjuk och hård samtidigt?
Jag har själv mött honom i debatt och vet att han är hederlig. Jag fick också chans att ompröva mina argument – som var just utifrån en position – och jag insåg att de ekade väldigt ihåligt och att jag egentligen tyckte mer som han än den position jag försökte försvara. Där har vi dialogens väsen. Och ett dynamiskt samtal har jag fortsatt att ha med honom, även när jag tycker precis som du, att han borde hålla sig borta från konstkritiken.
hej Anna,
jag har aldrig träffat Lundberg, så just nu avhåller jag mig från att kommentera honom.
Däremot vill jag ge dig ett stot tack för att du fogar in bitar ur ditt eget liv i diskussionen. Det ger djup och färg.
allt gott/ a
Tack för att du deltar!
Widoff är lite svår att följa (åtminstone för mig). Följande påstående är rätt karakteristiskt: ”glömde tillägga att jag inte läst Axess-bloggen. Finner tonfallet outhärdligt.”
Kommentarer är väl överflödiga?
Följande ytrrande kanske öppnar upp för lite fler synpunkter: ”Varken Greiders poesi, eller de flesta av de konstnärer Lundberg brukar hålla fram, håller just – verkshöjd.”
Ok, för det första. Trots mina invändningar mot Greiders kultursyn och politiska ställningstaganden, så vill jag inte avfärda hans poesi. Han har skrivit många fina dikter; betydligt fler än de flesta idag uppburna poeterna i hans generation.
Så det vore intressant att höra Widoff utveckla sin ståndpunkt om att Greiders poesi brister i verkshöjd. Det vore likaledes intressant att höra honom utveckla sin ståndpunkt om att konstnärer som uppskattas av mig brister i verkshöjd. Vi kunde ju börja med Ola Billgren och Gerhard Richter.
Tycker att Widoff kunde föregå med gott exempel och på ett i hans ögon sensibelt tonläge som inte är ”outhärdligt” redogöra för den brist på verkshöjd som han antyder skulle utmärka Göran Greiders dikt ”Ombyggd Volvo”; Ola Billgrens ”Ciytscape (Rome)” samt Gerhard Richters ”Seascape (Cloudy)”.
Först då tror jag att denna diskussion kan föras framåt så att den inte fastnar i halmdocksargument som att man är emot personer som vill låsa kultur i ”avsikt eller program”.
Hej,
jag ville ge Anna, som det heter, feedback på hennes synpunkter om att 70-talet i vissa avseenden går igen. Avsikten var inte att starta en polemisk diskussion; utan bara ett samtal.
Där skrev jag att jag inte ”läst Axess-bloggen”. Det var slarvigt uttryckt. Jag menade då att jag inte läst just den ordväxling mellan dig, Johan Lundberg, och Göran Greider, som hon refererade till; däremot har jag ofta läst den tidigare. Ibland är det så man säger/skriver i ett samtal. I en diskussion eller en debatt vore det en annan sak. Den avhåller jag mig här ifrån.
Däremot vill jag tillägga att jag hyser den största respekt för både Gerhard Richters och Ola Billgrens konstnärsskap. Något som alla som känner mig vet. Jag finner det
glädjande att du verkar göra detsamma. Om vi sedan gör det från samma håll eller på samma sätt vet jag inte.
Men det var inte det samtalet egentligen rörde sig kring. Trodde jag.
Hej Anders,
Här kan jag inte låta bli att lägga mig i. Jag skickade faktiskt ett mejl till Johan med en länk till inlägget och meddelade honom kort att det pågick ett samtal på min blogg, och om han ville kommentera det har han då möjlighet att göra det.
Jag kan inte se att han i sitt inlägg byter samtalsämne, vilket du antyder avslutningsvis, däremot ställer han krav på dig som samtalspartner. Han ber dig utveckla ditt påstående att konstnärer som han för fram brister i verkshöjd. Du skriver nämligen så här:
”Varken Greiders poesi, eller de flesta av de konstnärer Lundberg brukar hålla fram, håller just – verkshöjd. De blir i stället tillhyggen i en inflammerad, och just parafraserad, politisk hållningsstrid.”
Du har i ett tidigare inlägg här på bloggen: https://annabrodowinzaina.wordpress.com/2011/04/21/ett-konstnarssamtal-pa-konstnarshuset/#comments
sagt att Johan Lundberg har en ”programmatisk” hållning som är ”synnerligen okonstruktiv och polemisk”.
Som jag ser det är de här svepande anklagelserna mot honom som person, utan att hänvisningar görs till ett sammanhang där detta skulle ha skett, som inte är konstruktiva.
Eftersom jag har fört samtal med både dig och Johan kan jag inte se att er syn på konsten skiljer sig så mycket åt egentligen. Och även om den gjorde det skulle det inte vara ett hinder.
Jag finner det alltså vara ett högst relevant krav som Johan ställer, att du först konkretiserar din ståndpunkt och utvecklar vad du menar med att de konstnärer han för fram brister i verkshöjd.
Tack, men nej tack. Jag vill inte föra fram kritiska synpunkter på konstnärer i det här forumet. Det tycks mig varken vara lämpligt eller pålitligt.
De ord du citerar, och ger en länk till, syftade i första hand på det förord Lundberg skrev till Fredrik Landergrens utställning. Detta vet du egentligen. Ett förord du själv, vill jag minnas, tyckte var tämligen svepande.
Härmed sätter jag punkt för mitt deltagande i detta samtal och på din blogg.
Hej Anders,
Jag förstår mycket väl din reservation för att i offentliga sammanhang föra fram kritiska synpunkter på konstnärer. Som konstkritiker gör jag ju det titt som tätt, men det är en helt annan sak och de orden överväger man väl. Det jag vänder mig emot är att Johan Lundberg får tåla svepande kritik och att han tillskrivs åsikter som han inte har – i alla möjliga olika sammanhang, på bloggar och i tidningsartiklar. Här fanns en möjlighet att föra ett mer konstruktivt samtal. Då jag är ansvarig för den här bloggen tar jag ett ansvar att meddela någon om det pågår ett samtal som berör denne. Jovisst, jag höll med dig i din kritik av Lundbergs förord. Det var inte ett förord som handlade så mycket om Landergrens utställning, utan var mer ett vackert tal till Konstens ära. Det har han också fått veta att jag tycker.
se meddelande på fb. Där kan du läsa vad du själv skriver om J. Lundberg. Ta det samtalet med honom, officiellt eller inofficiellt. Jag har satt punkt. Och menar det.
Det är lustigt att AW omedelbart drar sig ur samtalet när det konkretiseras till att handla om att bemöta ståndpunkter som jag har formulerar. Han förefaller endast tycka om att bemöta mina åsikter så länge han har makten att själv tillskriva mig den ena idiotiska åsikten efter den andra.
Det är tråkigt, trist och hedrar sannerligen inte AW att han endast tycks kunna diskutera i ett gällt tonläge där käftsmällar delas ut åt höger (mig) och vänster (Greider).
Jag har själv inget emot AW som konstnär. Är till och med stolt ägare av en litografi av honom.
Dock är det trist att han försvinner iväg med svansen mellan benen så fort han känner att det avkrävs honom något substantiellt i åsiktsväg. Vi skulle ju kunna ta detta med Billgren och Richter som utgångspunkt för en kvalificerad diskussion om ”verkshöjd”. Man kan fråga sig till exempel: Varför tenderar det svenska konstklimatet att värdera epigoneri så högt? Jag gillar Billgren, inget snack om det, men man kan inte komma ifrån att han genom hela sin karriär följt Richter tätt i hälarna på ett ibland pinsamt sätt.
Men Billgren är inte unik i detta avseende. Se på Matisse-epigoneriet. Se på Hamstadgruppens surrealism-epigoneri. För utländska betraktare ter det sig heltigenom fascinerande att de svenska 1900-talskonstnärer genomgående värderats högst som har hakat på trender som redan har så att visat sig gå segrande ur striderna.
I vilken mån är alltså verkshöjden beroende av att man är en epigon? Jag har svårt att se ”verkshöjd” som oberoende av originalitet.
Ok, Johan. Jag ville inte fortsätta samtalet eftersom det egentligen inte var dig jag ville diskutera. Eftersom Anna (som vanligt?) exemplifierade min fråga med hänvisning till dig blev det dessvärre så.
I viss mån blev det också så vid samtalet på Konstnärshuset. Jag tackade ja till detta av olika skäl, bl. a. för att jag var intresserad av vissa begrepp som figurerat i den diskussion jag uppfattat att du varit delaktig i – begrepp som kvalité, hantverk, tradition m.m. Dock från en annan, och min egen, infallsvinkel.
Jag nämnde då att många av de verk som deltog i Figurationer i mitt tycke inte höll konstnärligt. Just utifrån en figurativ tradition tyckte jag att flera var tämligen medelmåttigt utförda. Detta kan man kalla bristande verkshöjd. Det ska dock tilläggas att detta inte gällde alla verk.
Jag ska villigt erkänna att jag sedan inte följde hela den debatt som följde, eftersom jag från sidan tyckte att den snabbt hamnade i två oförsonliga läger. Jag läser inte heller din kultur-blogg regelbundet, men har på anmodan gjort det vid flera tillfällen. Även då har jag funnit positionerna låsta. Kanske var ”outhärdlig” ett väl starkt ord, ”tröttsamt” är riktigare. Men som jag tidigare skrev här har jag sökt en ”tredje” ståndpunkt utanför höger och vänster och utanför ”kulturkonservativ” och ”kulturradikal”; etiketter jag tycker skymmer mer än blottlägger.
Sedan till de ”käftsmällar” jag utdelat. För egen del tycker jag Greiders poesi är sympatisk. Framför allt tycker det hedrar honom att parallellt med sina politiska krönikor och sitt chefsredaktörsskap insistera på en poetisk hållning. Rent litterärt är jag dock inte så imponerad.
Däremot borde jag aldrig dragit in honom i samtalet. Det var dumt.
Angående dig skrev jag att ”de FLESTA av de konstnärer Lundberg brukar hålla fram..” Jag syftade exempelvis då på utställningen Figurationer och några andra exempel jag läst. Inte på Richter eller Billgren.
Vi har aldrig träffats eller talats vid, så jag vet självklart inte alla dina preferenser.
De är säkert vidare än vad jag har uppfattat. Så är det, bortanför debatten, ofta med oss alla. Däremot vidhåller jag att flera av de samtida exempel som är kommit att illustrera den ”kulturkonservativa” hållningen i mitt tycke alltför sällan håller verkshöjd.
En följd av att den klassiska hantverkstraditionen legat i träda är att vi inom detta fält tenderar att imponeras av arbeten som nästan, men bara nästan, vill efterlikna
en klassisk tradition. Dessutom frågar jag mig om en klassisk tradition verkligen är detsamma som en ”stil”?
Min egen respekt för Richter och Billgren finns på flera plan; det som främst intresserat mig är dock deras hållning. De har bägge aldrig låtit sig slås till ro i en ”stil” eller ett ”uttryck” utan livslångt angripit gestaltningsproblemen från olika håll.
När det gäller dina funderingar kring ”epigoneri” ger jag dig till en viss del rätt. Jag frågade en gång Ola Billgren om hans förhållande till just Richter. Det förlät han mig aldrig. Å andra sidan kan jag tycka att kravet på ”egensinne” blivit väl poängterat. Vi ingår alla i en tradition, lär och fördjupas av andras arbeten.
Så: hoppas jag till en del svarat på något av det som ”avkrävs” mig. Nu låter jag min svans vifta på andra håll. Och nej, jag ”avkräver” absolut ingen något svar.
Hej Anders,
Jag kan bara svara för egen del och jag tycker att det var bra att du återkom. Anledningen till att jag ofta länkar till Johan Lundberg och Axess är att det inte förs så mycket kulturdebatt på andra ställen och det finns få som tar en så tydlig ställning som han – om man nu vill exemplifiera med en kulturdebatt som klargör två åsiktshållningar.
Allt gott,
Anna
Jag respekterar naturligtvis att Anders Widoff inte anser att alla verk som deltog i Figurationer-utställningen inte höll erforderlig ”verkshöjd”. Jag kan hålla med om detta. Det är en konsekvens av att en utställning kan ha delvis olikartade ambitioner, som att även spegla bredd, kronologi etcetera i en konstnärlig riktning.
Dock misstänker jag att han ansåg att fler verk brast i verkshöjd än jag anser.
Detta är dock inte oväsentligt; och jag menar att det kan knytas till epigoneridiskussionen. Den konstnär som vill framstå som en epigon till, låt oss säga, Roslin eller Rembrandt, löper givetvis en större risk att misslyckas än den konstnär som vill framstå som epigon till Balthus eller – för all del – Richter. Fallhöjden för den förre är betydligt större; samtidigt som – paradoxalt nog – originaliteten likaledes kan vara större. Alla ser avvikelserna och problemen hos den som försöker måla som Zorn än hos den som verkar i Mondrians tradition.
Man kan inte blunda för att dagens konstliv har utvecklats i riktning mot att man har premierat estetiska strategier som är helgarderade och i någon mening ointagliga för kritik. Estetiska strategier som bygger på att man konsekvent ifrågasätter traditionen är inte sällan immuna mot kritik. Man har ju inte intentionen att framstå som virtuos (snarare kritiserar man det aktoritära virtuos-begreppet) utan vill utmana fördomar och invanda föreställningar. Vem kan säga emot ett så lovvärt syfte?
Jag tror dock att det är en på sikt olycklig utveckling, som tenderar att göra konsten energifattig. Därav mitt engagemang för att ifrågasätta en del försanthållanden i dagens konstliv. Vilket jag för övrigt fortsätter med i dagens blogginlägg, om Ingela Linds recension av Klara Lidéns utställning på Moderna Museet:
http://www.axess.se/blog/post/2011/05/16/Klara-Liden-dansar-sig-in-i-konstvarlden.aspx