Samtal och liv

Helgens diskussion här på bloggen har föranlett mig att tänka igenom hur bloggen skall användas och i vilket syfte. Därför har jag lagt upp en sida som heter bloggetik här intill. För att undvika missförstånd och obehag vill jag att de riktlinjerna följs. Jag kommer att ha begränsat med tid framöver att engagera mig i debatter, men vill gärna behålla bloggen som ett forum för tankar, reflektioner och samtal.

För att dra ut det mest fruktbara ur föregående inlägg skulle jag vilja återigen citera Anders Widoff som sa så fint:

Kultur borde inte i första hand låsas vid avsikt eller program, snarare det som ligger bortanför detta. Liv.

I livet är vi sällan vara sig konservativa eller radikala, utan snarare både och – i ett ytterst komplext mönster.

Debatter och strider som skärper frågeställningarna är ibland nödvändiga, men inget självändamål. De kan lika gärna vara dränerande på energi och liv som livgivande. Jag kommer framöver att ägna mig mer åt det senare. Det som ger liv.

Annonser

Om Anna Brodow Inzaina

Fil. dr i konstvetenskap, skribent
Det här inlägget postades i Brodows blandning. Bokmärk permalänken.

15 kommentarer till Samtal och liv

  1. Johan Lundberg skriver:

    Jo det låter fint. Lika fint som det alltid har låtit när de som försvarar den rådande ordningen och maktens intressen tar till orda: ”Det är ociviliserat att ifrågasätta, att skriva program och pamfletter! Det är osofistikerat att stå för en åsikt som radikalt skiljer ut sig från den åsikt som flest just nu omfattar!

    Sitt ner i båten och låt sakerna få förbli så som de är!”

    Det är dock tur för Anders Widoff att människor tidigare i historien har trott på någonting, till exempelvis att Churchill var fast förankrad i sin konservatism och i sin tro på kapitalism och liberalism. Ty hade han inte varit det, så hade förutsättningarna för Anders Widoffs konstskapande sannolikt varit radikalt annorunda än de är idag och har varit under hela hans hittillsvarande liv!

  2. brodowinzaina skriver:

    Jo, det är också vackert att tro på någonting och att strida. Du är vacker, Johan, men i dag är jag trött. Jag vill vila, stanna upp och låta livet komma till mig.

    Vi hade ett bra samtal du och jag, trots att vi var varandras ”motståndare” i en debatt. Det var också ett samtal som präglades av ömsesidig respekt. För mig var det frigörande och livgivande.

  3. brodowinzaina skriver:

    Och om jag skall tillägga något till Widoff:

    Jag skulle uppskatta att du tog tillbaka anklagelsen om mig att jag är falsk och att jag för ett spel, när det visade sig att det inte stämde, att det bara var din förhastade slutsats om mig. Nu refererar jag till meddelandet på facebook som ingen annan fick läsa. Om jag spelar ett spel, Widoff, är det i så fall med öppna kort.

  4. Johan Lundberg skriver:

    Ingen fara Anna, vi har väl haft och har fortfarande ett konstruktivt och – för båda parter, inbillar jag mig – givande samtal. Jag vänder mig bara mot Anders Widoffs försök att framställa sin egen etablissemangsundfallande hållning som ”finare” än en mer stridbar attityd.

  5. jessica.kempe skriver:

    Hej Anna, för utomstående läsare av din blogg kan din

    ståndpunkt som bloggansvarig ovan te sig både

    avskräckande auktoritär och obehagligt privat.

    Du bjuder in till ett offentligt samtalsrum men slår

    samtidigt diskussionsdeltagarna på fingrarna, smeker

    med andra handen, lägger

    ut privata samtal och argumentationer och kräver

    gränser mellan debatt och reflektion. Därför deltar jag

    inte längre i ditt diskussionsfält. Det straffar sig.

    Påminner luttrad Jessica Kempe

    luttrad Jessica Kempe

  6. Carl skriver:

    kanske etiskt diskutabelt att publicera kommentar avsedd privat, jag reagerade ocksa pa det, samtidigt kan man lara sig av det att forsoka halla sitt inre och yttre lika, vilket val ar ett forsok till uppriktighet, och som jag uppskattar har. och for mig som utomstaende var diskussionen intressant pa flera satt, inte minst det oavsiktliga, ”liv”.

    • brodowinzaina skriver:

      Jaså? Etiskt diskutabelt? Man kan tolka det så här: Johan Lundberg möter mig med respekt och vi har ett samtal i offentligheten. Anders Widoff vill inte säga det han har på hjärtat till mig i offentligheten utan han väntar tills vi kommer hem – facebook – där får jag min käftsmäll. Jag blir för det första anklagad för att spela ett spel, för det andra att jag inte skulle kunna stå för den kritik som jag hade yppat inför Widoff angående Lundbergs sätt att föra frågorna, att det genom uppdelningen i kulturkonservatism och kulturradikalism skapades dikotomier och att det slöt leden mer än de öppnades upp. Sanningen var att jag redan hade pratat med Lundberg om det här i telefon och sagt precis just detta, vilket jag också förklarade för Widoff på facebook. Något att ta med Lundberg ”officiellt eller inofficiellt” var alltså inte aktuellt, varför jag tyckte att Widoff kunde dra tillbaka sin anklagelse mot mig att jag dels för ett spel, dels säger saker mellan raderna till honom som jag sedan inte törs ta med Lundberg. Vem tycker du att jag egentligen skall vara solidarisk med – mig själv eller Anders Widoff som pyser iväg till facebook? Här talar vi om solidaritet och vem man väljer att vara solidarisk med. Det har maktstrukturer i alla sammanhang och tider byggt på.

  7. brodowinzaina skriver:

    Eller heter det lojalitet? Solidaritet – lojalitet. Det är kanske är en nyansskillnad där att fundera över.

    I vilket fall, jag solidarisk-lojal mot mig själv.

  8. Karin S skriver:

    Hej Anna,
    Det här verkar besvärligt. Själv har jag kommit fram till ungefär samma ståndpunkt som du, det vill säga jag har ett litet anslag på bloggen som lyder ”kommentarer jag inte gillar tar jag bort”. När någon kommenterar utanför ämnet så tar jag antingen bort kommentaren eller svarar inte. Grejer av privat natur (ovanligt) raderar jag också. Människor man vill diskutera med är det nog bra att maila em rad till om de är involverade på något vis i det man säger. Men i övrigt kan jag inte se att man har några skyldigheter. Och folk som inte vågar vara oense i offentligheten, men däremot i ett mer slutet sammanhang som Facebook, skulle jag nog hänvisa till bloggen där diskussionen pågår. Vill de inte skriva där – inget svar från min sida. Efter sju år som bloggare har detta visat sig fungera. I början hände dock både jobbiga och krångliga saker.
    Jag tror med andra ord stenhårt på din bloggetik.

  9. brodowinzaina skriver:

    Hej Karin,

    Det var klokt tycker jag. Nästa gång, om någon törs ta något gruff med mig på facebook, skall jag hänvisa dem till bloggen. Då finns det andra människor som ser, hör och läser och både kan ge synpunkter och styrka sanningen.

  10. Anders Widoff skriver:

    Jag har inte sett vad som skrivits OM mig eftersom jag inte varit närvarande i ”rummet” och inte fått några meddelanden om det. Läs gärna denna sidas egen pressetik.

    Och om du ska citera privata meddelanden, Anna, så citera åtminstone rätt. Så här skrev jag till dig efter du bett mig replikera Johan Lundberg. ”cheap, tycker jag. Mellan raderna – till mig – skriver du ”håller med om det problematiska i Lundbergs råbarkade attityd att föra frågorna, vilket jag tror sluter leden mer än det öppnar.” Nästa gång tycker jag att du ska skriva det till honom, inte mig. Jag har ingen lust att delta i den här sortens spel / a ”

    Att jag skrev det privat var menat som ett hänsynstagande gentemot dig. Jag vet inte vad du och Johan Lundberg har för relation, eller vad ni säger till varandra på telefon. Det syns inte här. Och jag känner ingen av er.

    • brodowinzaina skriver:

      Jag antog att du hade ett eget samvete som skulle pipa till förr eller senare, därför fann jag det inte nödvändigt att kontakta dig.
      Om du bara hade dragit dig ur bloggen och skrivit till mig på facebook skulle jag förmodligen ha gjort som Karin föreslog, bett dig fortsätta diskussionen på bloggen eller gett dig svar på facebook, som jag valde att göra, och stannat vid det. Men du lämnade en liten rest kvar på min blogg som är betydelsefull. Du skrev så här:

      Se meddelande på fb. Där kan du läsa vad du själv skriver om J. Lundberg. Ta det samtalet med honom, officiellt eller inofficiellt. Jag har satt punkt. Och menar det.

      Det här antyder något som ingen människa kan utläsa vad det är som jag har sagt om J. Lundberg. Tycker du att det är ett hänsynstagande mot mig?

  11. Anders Widoff skriver:

    För att i någon mån befria mig från – i mitt tycke – alla absurda anklagelser citerar jag nu slutligen vad jag tidigare i kväll skrev till dig privat på fb (eftersom mitt inlägg inte tycktes komma fram på din blogg).

    ”Jag är djupt chockerad över tonen på din blogg (ett rum jag nu inte varit inbjuden till). Detta kan jag skriva där också.”

    Aldrig någonsin mer att jag deltar i detta ”samtal”.

  12. brodowinzaina skriver:

    Eftersom du valde att offentliggöra ditt meddelande på facebook till mig vill jag också publicera mitt svar på ditt meddelande:

    ”Ja, det där är väl inget jag inte skulle kunna säga till honom. Jag har talat med honom i telefon om just detta och sagt precis så, att jag ibland kan uppleva en obehaglig vi-de- attityd, att det skapas dikotomier som stänger mer än det öppnar. Vi har redan fört ett samtal om det. Det var ingenting ”mellan raderna” till dig och en annan version inför Johan. Det jag skrev till dig var precis vad jag upplevde just då – och jag förde ett samtal med Johan om detta några dagar senare.”

  13. Johan Lundberg skriver:

    Jg tycker att det är intressant att det enda som Kempe och Widoff tycks vilja göra i en konstdiskussion som denna är att tala om att de minsann inte är villiga att diskutera konst offentligt. Den ideala konstdiskussionen tycks vara: 1. regisserad av DN (eller liknande), 2. privat mellan samtyckande.

    Dock är väl punkt ett identisk med punkt två.

    Därtill kan man notera att den gamla goda tid som de drömmer om är förbi. Jag tror att nu- och framtiden kommer att innebära att man antingen är intresserad av att diskutera konst, och då får hålla till godo med de nätplattformar som finns – vilket inbegriper tidningar, tdskrifter, nätsajter och bloggar. Eller så kan man välja att inte delta i konstdebatten.

    Jag tror dock att på sikt så kommer konstetablissemanget att överge debatten och konstdiskussionen, av den enkla anledningen att man aldrig kan vinna eller övertyga i en öppen diskussion. Därför kommer man från moderna museets och andra samtidsinriktade konstinstitutioners och galleriers sida (liksom de konstskribenter i dagspressen som hopppas kunna göra karriär som intendenter) att negligera den offentliga debatten (såvida man inte är på förhand hundra procent säker på att vinna debatten), vilket dock kommer att straffa sig på sikt, i och med att därmed hela inriktningen mot samtidskommentarer och samtidspolitik kommer att blotta sin ihålighet. Om man nu inte ens kan föra en hederligt öppen diskussion om konst och estetik, hur ska man då kunna te sig trovärdig i filosofiska, ideologiska och politiska frågor.

    Vi har med andra ord kommit fram till den paradoxala ståndpunkten att de enda som är intersserade av att diskutera konst och estetik är de som ytterst sett är kritiska till att konsten och konstnäerna primärt bör agera utifrån politiska, ideologiska, vetenskapliga och filosofiska agendor.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s