Venedigbiennalen har börjat med pressdagar som vanligt är knökfulla med folk. Jag är inte där i år heller, men får fortfarande inbjudningar till några av pressvisningarna och vernissagerna. Tack, tack ändå. Det senaste året, eller kanske två, har jag verkligen varit osynlig i konstlivet. Inte för att jag har slutat att vara konstkritiker, men jag har tagit en paus, en paus för tänkande, reflektion och avhandlingsskrivande.
Dessutom är jag trött på den kontemporära konsten. Trött på ett konstliv som snurrar allt fortare kring några utvalda namn som alla vill ha, institutionernas makt, ”det kontemporära”, ett genomkommersialiserat konstliv som jag hoppas en gång för alla skall blotta sin ihålighet. För då kommer vi alla se, när fjällen har fallit från ögonen, att det där, det var väl ändå ingenting att ha. Det som i längden betyder något, det som är äkta har ingen rangordnad plats i en art facts-lista. Det kan inte mätas eftersom det beror på den som ser, den som vill se och förundras över skönheten som speglar sig i det outsägliga.
Jag är inte intresserad, så det kan va. Jag drar mig hellre tillbaks. Hellre besöker jag Galleria dell’Accademia och fångas av det oundgrundliga i Giorgionens Stormen eller åker längs kanalerna och låter nyfiket blicken vandra över fasader av spetsbågig gotik och hisnar av barockkyrkornas storslagenhet. Åh, vad jag älskar Venedig!
Men inte för biennalens skull utan för att det är en så hänförande vacker stad som jag bara längtar efter att få gå vilse i utan karta och kompass; att leta sig fram genom gränderna och följa en gata som man tror skall leda rätt men som plötsligt tar slut, vid en båtplats. Jag älskar att sova med öppet fönster mot kanalen och somna till ljudet av vågorna som kluckar mot kanten och i fjärran höra de knarrande pontonerna där passagerarbåtar lägger an. Jag älskar det silverglittrande solljuset och den mjölkigt jadegröna venedigbukten som alltid har sett ut så, det kan man se i äldre målningar på museer. Men inte nu, min vän, inte nu under pressdagarna, då längtar jag inte efter dig. Till hösten, när uppståndelsen har lagt sig, då blir du min.
Brodows blandning 
Reslust vaknar. Jag har bara varit där en gång, så det är värt en återkomst.
Har du läst dansken Ib Michaels bok om sin ungdom – Brev till månen – där en Venedigresa utgör kulminationen? Det är faktiskt Ib själv och Per Kirkeby som döljs i romanfigurerna, så det kan vara något för en konstvetare.
Nej, den har jag inte läst. Men det var ett bra tips. Senast jag var där inhandlade jag John Ruskins Stones of Venice fast på italienska. Tänkte ta den någon gång.
Känner igen mig! Instämmer till fullo i din vackra hyllning till denna ojämförliga stad
Tack, Einar!
Vad härligt skrivet visst är det en fantastisk stad. Jag hade gärna också åkt dit. Du skriver att du är trött på samtidskonsten det kan jag förstå. Jag hörde Marianne Lindberg-De Geer säga i programmet Babel att hon var trött på bildkonsten, så nu skriver hon pjäser. Jag gillar det hon har gjort,men vilken tur hon har haft mad sin konstkarriär, att ha en man som också är konstnär med alla kanaler öppna. Jag har ”hållit” på lika länge som hon och vi har samma födelsestad och är även i samma (ålder tror jag), men där är det sedan slut med liknelsen. Jag har inte tröttnat ”än” jag kämpar på i min värld, men det skulle inte skada om det blev lite fart på konstkarriären. Det som bär mig i mitt arbete med konsten är en känsla av att ”Min tid kommer också!” För länge sedan tröstade jag mig med att tänka ”att jag jobbar på mina barns arv”.
Nu när livet börjar närma sig slutet, så har jag funderat på, Vill barnen ha det jag gjort eller ska det bli en brasa? Men än så länge tänker jag på vad Hasse Alfredsson sagt om Vad är kultur? Jo, man ska ha ”KUL” och ”TUR”. Jag har än så länge KUL, ”bara” TUREN som fattas.
Mitt barnbarn fyller 7 år i dag,samma dag som Italien firar 150 år! Även det är KUL!
Hej Eva, och tack för kommentar! Nja, jag är förstås inte trött på ALL nutida konst, bara den ”kontemporära”, den som Lars Vilks brukar lista i art facts. Fast även den kan ju också vara bra då och då, det är mer konstsystemet jag trött på tror jag. Från den tar jag en paus.
På något sätt får jag ibland en känsla av att några få vill få oss att tycka på ett vist sätt och det är verkligen tröttande. Har just sett Patti Smith på TV en duktig poet.
Kanske ett lite för privat intresse: men har du ett bra tips om lugnt hotell med hyfsade priser, får du gärna berätta.
Och ja, jag vill gärna följa de där gränderna du beskriver. Samt ta en färja till Lido. Utan filmfestival.
Oh! javisst kan jag tala om vad hotellet heter där man lyssnar till kanalens kluckande för öppet fönster (eftersom det inte finns air condition, eller några andra moderniteter heller): Pensione Seguso: http://www.pensionesegusovenice.com/ Ligger intill Accademia-bron.
Jag blev mycket förälskad i det hotellet. Det är endast tvåstjärnigt eftersom det som sagt inte finns några moderna bekvämligheter, men det är som att komma in i en svunnen tid, helt intakt.
Ett annat hotell som jag bodde på tillsammans med min son och fick till mycket bra pris är Villa Albertina, ett litet familjeägt hotell på Lido. http://www.villalbertina.com/ Jag var där i november och lyckades få ett dubbelrum med egen balkong till fyndpris 246 € för fyra nätter.
Jag har varit i Venedig många gånger och varje gång bott på olika hotell, men de här två är de jag har tyckt bäst om. När det gäller Venedig skall man försöka undvika storhelger eller tider då alla hotell bokas av journalister, som någon av biennalerna. Då går priserna upp till oskälig nivå, men en resa i t ex november kan vara mycket fin. Venedig är väldigt vackert på hösten/vintern.
Tack för utförligt svar: Jag ser fram emot att tipsen kommer till användning.
En väninna var där just en november, gick långa promenader på ett tomt Lido. Det blev mycket vackra foton av det.
Men jag väljer nog en varmare årstid: kanske oktober?
Själv var jag där i juli, av alla månader, men det är så pass länge sedan att turismen inte var så monstruös som nu.
Tusen tack för hotell tipsen, de ska även jag spara för eventuella kommande övningar.