Om vår tids brist på äkthet

Jag tänkte häromdagen att jag skulle formulera några tankar kring jagets performativitet på sociala media som facebook och twitter. Det stod om det samma dag i tidningen och jag har många gånger tänkt på det, hur vi konstruerar en bild av oss själva på Internet som skall fungera som ett slags digitala id-kort. Men vilka är vi i verkliga livet, utanför de sociala medierna? Är vi mer äkta där? Gör vi inte på samma sätt i verkliga livet som på Internet, dvs konstruerar en bild som bara är valda delar av den sanning om oss själva som vi känner till?

En skillnad mellan Internet och IRL (in real life) är att det på Internet är så enkelt att gömma sig bakom en signatur,  som är vanliga i kommentarfälten i tidningar och på bloggar, eller en idealiserad bild på facebook med några käcka formuleringar i statusfältet. Ingen ser det avslöjande kroppsspråket och ansiktets alla fina muskelrörelser och anar att det kanske inte är hela sanningen.

En annan skillnad är att det faktiskt kan vara lättare att vara ”sig själv” – (eller åtminstone den man skulle vilja vara även i andra sammanhang) på bloggar och kanske också på facebook och twitter om man lider av någon form av social fobi eller blygsel.

Skrivandet kan leda till större ärlighet om vem man är och föregå självinsikt: genom skrivandet som handling skriver man fram sig själv och formulerar vad man egentligen känner, vill, tycker och tänker. Så fungerar åtminstone jag, att jag har lättare för att vara ärlig när jag skriver än när jag står inför en person och vill säga samma sak, om det är något verkligt angeläget som trycker på, vill säga.

Det finns ett beteende som många gånger har irriterat mig och det är när människor ”gömmer sig” i något slags död vinkel  för mig och inte framträder. Men jag har förstått, genom att lära känna mig själv bättre, att den där döda vinkeln handlar mer om min egen ensamhet. Om mitt behov av tydlighet hos andra människor för att jag inte skall behöva stå så ensam. Den tydligheten kan man inte jaga fram och jag har blivit bättre på att formulera vad jag behöver istället för att bli arg.

Trots bloggar, twitter och facebook där detaljer om våra liv avslöjas som aldrig förr tror jag ändå att äkthet är en bristvara. Kanske är det en form av gammaldags hederlighet och karaktärsfasthet som har försvunnit? Det där med att ett handslag räcker. Vi tycks inte längre följa en gemensam och tydlig hederskodex om vad som är rätt och riktigt i beteendet mellan människor. Det här manifesteras i många olika sammanhang: i debattforum, på nätet, i journalistiken. Något har hänt med begrepp som sanning, verklighet och äkthet i den postmoderna tiden vilket jag anser är ett allvarligt tecken på försvagning av civilsamhället.

Någon gång skall jag skriva om Sardinien och hederskulturen mellan män, men det krävs att jag studerar ämnet lite bättre. Där finns nämligen en hederskultur som inte är som den i arabvärlden, ett kontrollerande av kvinnor, utan är helt och hållet en sak för män att följa. Hur den typen av hederskodex har uppstått i ett samhälle som under lång tid har varit isolerat och viss mån befriat från samhällskontroll (polisväsende, juridik) är ett mycket intressant ämne.