För andra kanske det händer varje dag, det är vardag, men för mig är det något alldeles sällsynt: att få gå hand i hand på Djurgården med min man, i sällskap av min vuxna och redan utflugna son, som en hel familj. Så sällsynt och så vackert. Och hur tungt sedan sorgen lägger sig i armarna när jag har bokat återresan, en vecka senare.
Aldrig mer, det har vi sagt oss länge nu, aldrig mer ska vi leva så här. Men hur länge skall det fortsätta? Jag begär så lite och blir så glad åt det lilla. Så är det när man inte är van vid mer, tänker jag, Då är man tacksam för det lilla. Han ber mig komma i håg att det plågar honom ännu mer att behöva lämna mig.
Så, var nu stark utan självömkan, säger jag till mig själv. Var tacksam för stråket av svärta som gör dig levande. Vi har haft en dag tillsammans på Djurgården, och det är inte något litet utan faktiskt stort.
Brodows blandning 
Jag kan känna igen det där; avstånd, återseende, vemod. Har förekommit. Men jag brukade säga som fransmännen, om att vara skilda åt en tid: Cést très bon pour le Ménage !
Cést très bon pour le Ménage !, nu minns jag inte vad som menas med det uttrycket. Google översatte det med att det var bra för rengöringen! Tja, kanske även för rengöringen. Faktiskt har han städat hela köket den här helgen, så det stämmer!
Så sant Anna! Jag fashioneras över er kärlek!!! Den är vacker!
Ja, Beatrice, den är – sällsynt – vacker!
”Mycket bra för äktenskapet,” betyder det, som min frankofila mamma sa när min man var ute och reste själv. Eller jag.
Aha! Jo, det kan jag hålla med om. Längtan är en krydda, om den inte blir övermäktig förstås.