Siri Derkert (1888-1973). Foto: KB
Den som har vägarna förbi KB (i min värld står KB för Kungliga Biblioteket och inget annat) skall lyssna på intervjun med Siri Derkert i ett TV-inslag av Hans Furuhagen. Utställningen visas i receptionen t o m 20 juni.
Siri Derkert talar där om kvinnorörelsen som hon själv var engagerad i på 60- och 70-talet. När kvinnor förstår att de har ett eget språk och inte behöver tänka männens tankar, då blir hon gärna lite arg, säger Siri insiktfullt. Den ilskan är positiv för den är ett tecken på att hon reagerar.
Jag har i ett tidigare blogginlägg refererat till den amerikanska psykoterapeuten Harriet Goldhor Lerner som har skrivit några populärvetenskapliga storsäljare: Kvinnors vrede. Från självutplåning till självinsikt och Kvinnors sanningar och lögner. De finns att få tag i på bibliotek och antikvariat. Goldhor Lerner talar om vreden som för många kvinnor är något oförlöst och som hon kan ha svårt att hantera på ett konstruktivt sätt.
Baksidestexten till Kvinnors vrede lyder så här:
Har du svårt att visa omgivningen vad du tycker och känner? Får du skuldkänslor när du har sagt ifrån? Är du klar över i vilka situationer du blir arg?
Kvinnor har svårare än män att visa vrede. I stället för att på ett naturligt sätt ge utlopp för sina verkliga känslor reagerar kvinnor ofta så att de ger efter och drar sig undan.
Det här är ett mönster som sitter djupt och som har sin grund i att kvinnors värde och identitet i så hög grad har kopplats till att älska och bli älskade. Man vill inte bli betraktad som hotfull och aggressiv och därmed okvinnlig. Men vreden är en viktig signal om att något är fel. Att börja ställa krav och säga sin mening kan emellertid vara svårt på grund av den rädsla vi alla känner inför förändringar, både hos oss själva och andra.
Harriet Goldhor Lerner ger i denna bok en mycket träffande beskrivning av kvinnors mycket vanliga problem att inte kunna hantera sin vrede. Hon belyser orsakerna till dessa kvinnliga reaktionsmönster och ger exempel på typiska konfliktsituationer. Hon föreslår också strategier för hur man kan skapa varaktiga förändringar i viktiga relationer och på ett konstruktivt sätt hävda sina egna behov och önskemål.
Lerners bok är ingen amerikansk självhjälpsbok utan snarare en beskrivning av ett kollektivt problem och hur det kan ta sig uttryck hos individen i olika situationer.
Jag tänker mig så här: eftersom kvinnorörelsen och kvinnoemancipationen (ursäkta mina ålderdomliga begrepp) är så pass ung, tror jag att det tar ett tag innan rörelsen finner ett adekvat uttryck som får verkan i samhället. Fast jag tror att det är helt nödvändigt att en förändring sker mot en större självständighet, dvs att gå från självutplåning till att utveckla sin person och sin personliga integritet, och att den förändringen sker långsamt mot en inre förändring som får konsekvenser för omgivningen.
Det betyder inte att männen därmed hamnar i ett underläge när kvinnorna frigör sig. Vad som händer i en relation när någon utvecklar sig själv är vanligtvis att även partnern utvecklas, och att det blir möjligt att ha en jämlik relation som bygger på ömsesidig respekt istället för maktkamp.
Brodows blandning 