Skolplansch från Lappland
Om någon undrar vad jag gör så här sköna sommardagar kan jag meddela att jag arbetar. Ingen lättja här. En avhandling skall bli färdig i år och jag arbetar som bäst när jag har press av deadline. I går bättrade jag på min solbränna ett par timmar på balkongen, förstås med manus i knät. Det blir en väldigt lustig solbränna i år: brun på framsidan, framför allt på utsatta delar i pannan, bröstet och på axlar och armar, en vit fyrkant över knät och några vita ränder över magen som ligger i skugga. Baksidan är förstås vit.
Förr kunde man se vilka som var arbetare och bönder: när de tog av sig kepsen hade de en sådan lustig solbränna. Numera ser man på fyrkanten i knät vilka som är akademiker eller jobbar i bokbranschen.
Jag längtar verkligen efter att få bli klar med den här boken. Den kommer att bli jättebra! I hela mitt liv som doktorand (vilket är ganska många år nu, jag började redan i mitten av 1990-talet) har jag alltid mötts av frågetecken i ansiktet på folk när jag har försökt förklara vad det är jag skriver om. Det har att göra med att mitt ämne är så outforskat och att jag inte har några forskningstraditioner inom konstvetenskapen att luta mig mot. Nu börjar det gå upp ett och annat ljus och jag får höra: ”Men gu’ vad intressant!. Och så rätt i tid!” Därför är det viktigt att jag koncentrerar mig på det här nu och blir klar.
Jag vill också ha ett jobb framöver som jag trivs med. Frilanstillvaron känns som ett sjunkande skepp och själv har jag gått in i medelåldern. Man har inte livet framför sig längre. Minst hälften är avklarat. Och vad blev det av det? En bildad akademiker utan vare sig tjänst eller forskningsanslag.
Tja, så känns det när man är i medelåldern och är riktigt medelklassambitiös och mäter sitt liv i antalet böcker och texter man har producerat. Andra kanske mäter livets framgångar i storleken på bilen och villan, men sådant är faktiskt helt ointressant för mig. Jag dömer inte heller andra för om de bor i en tvåa i förorten, kan vara bra att veta.
Jag önskar ibland att jag vore lite mer som en fjäril. Tack Ann-Helen Alster för bilden.
Brodows blandning 
Den där bilden är ju fantastisk; man skulle kunna stilisera ner den, och det blir inte långt ifrån Jan Håfströms ”Skogen”.
Bra att du har roligt med ditt konstforskande. Den vägen var något jag en gång valde bort för en ”friare” existensform. Inget jag ångrar, men frilans- friheten blir, som du och andra (JCB) noterat allt mindre. Det började med Kapitalet: Aktiehavarna ville ha mer utdelning från tidningarna, redan i slutet på 90-talet drog man ner på sina kultursidespengar för frilansare, och valde att nästan alltid publicera det billigare (och sämre) materialet från TT. Sen kom den stillsamma tidningsdöden.
Förutom då idiotexperiment som tidningen City, som Bonniers kastade ut 800 miljoner på (se Håkan Lindgrens blogg).
But everthing changes, and everything passes, just do what you think you should do….
När jag blir frisk ska jag fortsätta skriva och översätta och snart kanske sola lite igen. Hur som: All överdriven solbränna blir dålig hy på gamla dar.
Usch ja, arvodenas skruttighet orkar jag inte ens tänka på. Jag tycker att du gör rätt i att fortsätta skriva och översätta för du är bra! Du skriver bra om konst. Forskning är roligt när det går bra och det svåraste är att behålla friheten och det kreativa flödet i den vetenskapliga texten, men det är svårt, mycket svårt.