Det finns mycket som skiljer det svenska och italienska samhället åt. Bara en sådan sak som att gå ut och ta ett glas. Det kan ju vara mer eller mindre en procedur i Sverige att bestämma träff med vänner för att gå ut. Ensam går man ju inte gärna ut och sitter där och glor. Då syns det ju att man är ensam. Följden blir att alla som inte har organiserat sig och bestämt träff för att gå ut, sitter hemma och är ensamma istället. Sådant är mycket enklare i Italien, om man är man. Då går man bara in på första bästa café och snackar med de andra som står vid samma bardisk eller så sätter man sig och läser en tidning. För den som hellre vill se fotbollsmatchen i storbild och i sällskap med andra gör samma sak.
Jag vet inte hur kvinnor gör i Italien. De dricker inte så mycket alkohol, och det offentliga livet, dit caféer och barer räknas, är traditionellt männens arena. Det är på torget och vid bardisken man diskuterar politik och det är där besluten i kommunen förankras. Min man som kommer från ett litet samhälle på norra Sardinien har torget och caféet som sin arbetsplats. När han vill prata med borgmästaren eller någon av politikerna för att lobba för ett politiskt beslut tar han helt enkelt en sväng ner till torget vid middagstid och håller utkik, sedan tar han mötet på baren.
I början tyckte jag att han tog så lätt på arbetet och hade så korta arbetsdagar. Själv gick jag upp på morgonen och med luthersk arbetsmoral satt minst åtta timmar om dagen vid datorn. Medan han kunde sova halva förmiddagen för att sedan gå upp, raka sig, klä sig och framåt lunch åka ner till torget. ”Ja, men det är ju ingen på kommunen före lunch ändå”, fick jag veta. I själva verket undrar jag om inte hans arbetsdagar var mer effektiva. (Apropå en artikel i dagens SvD som gav inspiration till det här inlägget.)
En gång gjorde jag misstaget att vänta på min man på en bar eftersom det ösregnade ute. Ett glas prosecco hade jag beställt också. Sedan slog jag mig ned och väntade och drack min prosecco. Det fick jag efteråt veta att jag inte skulle ha gjort. Det är inte vad en gift kvinna gör i ett så traditionellt och könsindelat samhälle som en liten ort på Sardinien i mångt och mycket är. Hon kan gå in på en bar och ta en snabb kopp kaffe på stående fot, men inte sätta sig ner och dricka vin och uppenbart vänta. Då är hon antingen alkoholist eller väntar på manligt sällskap, vilket som helst.
Jag beter mig numera som en gift italiensk kvinna när jag är på Sardinien. Man väljer även sina feministiska strider. För svenska turister gäller förstås andra sociala regler.
Uppdatering: Min man som har läst inlägget gillade texten men inte bilden jag illustrerade med. Usch, så tjock jag var på den bilden, sa han. Ni får föreställa er en bar själva.
Brodows blandning 
”om man är man” – det var ju det.
Hm. Jag åker till Italien varje år men brukar nog inte ta någon drink. Vin till maten. Står och dricker kaffe i baren. Det enda jag har märkt är att jag blir magiskt oemotståndlig kl 21.15. Först trodde jag det var för att det är mörkt den tiden, men det är samma sak i Paris och där var det ljust förra sommaren när jag testade.
Just 21.15? Ja, men då har de nog hunnit få i sig några glas vin till middagen och vågar lite mer.
Du kan vara lugn, gå in på vilken bar du vill och beställ vad du vill. Så länge du inte är gift med en italiensk man råder andra sociala regler, sedan blir du ju någons fru.
Barliv – ingen stor erfarenhet. Men i Grekland tycks det vara helt okej att ett gäng kvinnor sitter och samtalar över några glas Ouzo, eller vin.
Själv får jag alltid något strängt och maskhållande över mig när jag driver in på en bar, alldeles själv. Så har jag klarat mig från mången budgivning.
En helt udda erfarenhet var en kväll i Köpenhamn, när den jag egentligen ville träffa var bortrest, och jag drog in på en Musikpub, samtalade med ett gäng från Jylland, flirtade med den amerikanska sångaren/ gitarristen, blev allt mer berusad, dansade mellan borden i den åtta meter långa lokalen. Samt – naturligtvis – följde gitarristen hem till rummet. Han hade Emerson på nattduksbordet. Bara en sån sak.
Han gick broderligt med mig till hotellet klockan sex på morgonen. Det var min enda frigjorda barupplevelse, och.. . ja, allt har sin tid:)
Ha ha, underbar upplevelse i Köpenhamn. Jo, några sådana har jag också haft… oförglömliga möten (utan att vara alltför frigjord).
Jodå, man ser kvinnor på caféer och barer även i Italien, men då är det oftast yngre kvinnor, just i grupp.
Jag kan sakna det där spontana umgängeslivet som finns i Italien, att bara gå ner på kvarterets café och slå sig ner och prata med folk. Vi har faktiskt en sådan pub här i Södertälje, på gatan där jag bor, men då får man acceptera att slå sig i slang med halvalkoholister, sjukpensionärer, arbetslösa och knegare på helgfylla, vilket faktiskt händer att jag gör ibland. Om jag inte har lust att sitta hemma och vara ensam i min ensamhet. Det är också en erfarenhet rikare.
Då är du modigare än jag…numera 🙂
Nu vet jag ju inte vem av dem som var din man – men jag såg bara två trevliga karlar. Hälsa!
Hej Anna!
Har du möjligen tips på ett billigt men bra hotell i Basel? Jag har en önskan om att
åka dit och tänkte att du kanske har kunskap och tips om det. MVH Eva
Nej, tyvärr! Jag har aldrig varit i Basel.