Wigerts natur talar för sig själv

Hans Wigert

Thielska galleriet, Djurgården

T o m 21 augusti

En riktigt bra målare är han, Hans Wigert, expressionistisk färgromantiker och elev till Evert Lundquist på Konsthögskolan 1960–65. Det har satt sina spår i den tjockt pålagda färgen som utstrålar ett romantiskt skimmer, men inte som hos Lundquist där ett religiöst ljus omsluter tinget, utan i en mer naturnära mystik som går i folkviseton.

En lätt sorgsen stämning kan lägga sig över den flintskallige mannens sinne, men där finns också en besjälad känsla av samhörighet med landskapet som förlöser honom från ensamhetens tunga ok. Jag förknippar denna intensiva naturupplevelse och sammansmältning med naturen med Edvard Munch vars målning Förtvivlan från 1892 hänger en trappa upp. Det finns i största allmänhet hos Wigert kopplingar till det förra sekelskiftets stämningsmåleri som Thielskas samling består av, men i synnerhet till Munchs allvar och Ivar Arosenius burleska humor.

Wigert är en solitär och förebild för många konstnärer och han har fört det lyriska arvet vidare från det nationalromantiska landskapsmåleriet via en folklig 20-talsnaivism. Under 1970-talet kom han att tillhöra förnyarna i svensk konst i en utställning 1971 med Lena Cronqvist, Peter Dahl och Alf Olsson. Då smög sig även miljöfrågorna in i hans bildvärld i form av DDT-förgiftade gäddor. Under fyra decennier har Hans Wigert fortsatt att inta en särställning i svensk konst och han förärades en separatutställning på Liljevalchs 1996.

I denna utställning som samlar ett drygt 40-tal målningar och kolteckningar från mitten av 1990-talet till i dag kan vi se att Wigert, snart 80 år gammal, ännu är fullt vital och aktiv i sitt konstnärskap. Flertalet verk är tillkomna under de senaste åren. Jag saknar dock från galleriets sida en mer utförlig presentation av konstnären.

Det är närmast symtomatiskt för Thielska galleriet att inte delge besökaren information. I presentationen av Wigert nöjer sig intendenten Nina Öhman med några fåtaliga rader om den etymologiska innebörden i ordet fantasi som i substantiven ”anblick; drömbild” och i verbet ”göra synlig”. ”Hans Wigerts målningar visar sig göra synligt något bortom naturen. Själva anblicken rör upp hans fantasi och duken bereder den plats.”

Visst har målningarna kraft att tala för sig själva, men det är snålt gentemot såväl konstnär som publik, gränsande till högdragen snobbism, att utelämna för besökaren den mest basala information om vad som har format konstnären till den han är.

Anna Brodow Inzaina, SvD den 30 juni 2011