Jag tog en tur till Waldemarsudde idag och tittade på Lars Wallins alla klänningar. Några var riktigt fina, men en hel del av scenkläderna såg ju ut som maskeradkostymer, frågan är vem/vad det skall föreställa.
Jag måste tydligen vara väldigt kräsen för jag tyckte faktiskt att en del klänningar såg rätt billiga ut och inte särskilt välsydda. Eller så var det något med dockorna som gjorde att de tappade liv. Den här påfågelsklänningen var dock fin. Ser ut lite grann som en Missoni.
På mitt förra jobb skulle jag ha långklänning på mig en gång om året i december. Det var på akademiens högtidskväll. Tyvärr hade jag inte råd att köpa ny klänning varje år så jag fick ta ut min gamla ur garderoben och snygga till den med någon ny schal eller väska. Min kollega och jag brukade gå ut och äta efteråt. Hans fru hade alltid ny klänning på sig varje år. Jag hade alltid samma klänning men istället en ny kavaljer, för på den tiden var jag inte gift. Omväxling förnöjer.
Om jag hade tyckt att det varit viktigt skulle jag förmodligen ha tagit mig råd att köpa en ny klänning, men något hindrade mig. Jag funderar på om det kan ha varit självförnekelse, att jag inte tyckte att jag var värd det. Men det låter konstigt. Förmodligen var det så att Jan och jag kände oss mer tillhörande kulturtidskriftsvärlden än den guldkantade världen. Det där med att fixa långklänning till högtidskvällen kom alltid mitt i jobbet med något nummer som skulle gå i tryck. Vi tillhörde fotfolket, inte festfolket.
Fast å andra sidan, jag såg många äldre akademiherrar med solkiga frackar.
Brodows blandning 
Jag har den finaste klänningen i stan. Min mammas sidenblå från 50-talet. Vintage for ever. Därtill hennes handsydda italienska skor, köpta till någon festival i Venedig.
Plus lite annat som jag gnott ihop själv, med viss faiblesse för siden.Men andras modemärken är nada, för mig.
I övrigt – var det bra att du tipsade om Wigert; det hade annars gått mig förbi.
Åh, vad roligt att kunna ha sin mammas klänning som förmodligen har varit med om en och annan filmfestival också, eller hur? Med en sådan i garderoben måste det kännas tryggt och alls inte som att man tar fram samma gamla klänning som skall lufta sig i december.
Jag hade också gnott i hop några saker: en fantastisk cocktailklänning som hade kostat tusenlappar och en mycket fin sidenskjorta, men det kom tyvärr bort på posten. Min son skulle skicka det till Rom när jag skulle gifta mig där, men det kom aldrig fram.
Sedan har jag också numera en väldigt fin långklänning från 70-talet, äkta vintage det med, som jag har haft på en och annan disputationsfest där det krävts långklänning.
Ja, visst är det roligt med fina klänningar. När man nu så ofta hastar runt i det könsneutrala stuket.
Den blå hade jag sist på min gudsons bröllop, mycket uppskattat.
En annan gång hade jag den till en middag i Aten, Men det var för varmt.
För två år sen var det bröllop på Marathonas strand utanför Aten, då hade jag fattat att en sidenkjol (yes, äkta vintage) i grå och svart rand, var perfekt till en tunn top.
Nu bara längtar jag att klä mig fin – för att vi kom in på det. Let´s go down the Ritz,