En ofta citerad mening av Matthew Arnold, engelsk författare (1822-1888), är denna ur Culture and Anarchy (1869) där han ger sin syn på kultur:
culture as the great help out of our present difficulties; culture being a pursuit of our total perfection by means of getting to know, on all the matters which most concern us, the best which has been thought and said in the world;
I denna tanke finns en strävan efter perfektion: att kultur innebär en medveten och tidskrävande ansträngning att bli så bra som någon har förutsättningar att bli. Dvs. det finns ett grundläggande antagande att människan genom ansträngning kan kultivera sig och bli en bättre människa. Hos Arnold låg värdet i kultur emellertid inte enbart på det individuella planet utan det fanns också en social dimension i hans kulturbegrepp. Hans kulturteori skall läsas utifrån den socialt oroliga tid han levde i. Arnold oroades över en alltmer högljudd arbetarklass, och de nyrika ”brackorna”, något slags motsvarighet till stekarna på Stureplan, var inte mer kultiverade de.
Matthew Arnold - konservativ man av 1800-talssnitt
Duger all kultur till att hela människan? Nej, skulle nog Arnold svara. Det som är utmärkande för den goda konsten är just att den är personlighetsutvecklande. (Redan i Arnolds samtid påpekade kritiker att han inte gav något svar på hur vi skall känna igen de bästa tankarna när vi stöter på dem.)
Blir vi bättre människor av att konsumera kultur? Ja, svarade Arnold eftersom han hävdade att kulturen är en källa för moralisk kunskap. (Det är inte bara kulturkonservativa som Arnold som har svarat ja på den frågan. Varje försvarare av kulturstöd brukar hävda att det finns ett objektivt värde i kultur och att kultur berikar människan. Särskilt om kulturen är icke-kommersiell.)
I den klassiskt kulturkonservativa traditionen utgående från Arnold finns ett humanistiskt perspektiv som gick förlorat i 1900-talets motsvarighet till denna position. Den modernistiska uppfattningen om ett särskilt konstvärde nedlagt i verket byggde på l’art pour l’art-rörelsens estetik som Clive Bell hade framfört 1914 i boken Art, där han lyfte fram formen och formens utveckling som det signifikanta för konsten. Värnandet om traditionen byttes ut mot en strävan efter förnyelse. Det universella jämlikhetsidealet hos Arnold i strävan efter förfining och utveckling av människan efter dennes inneboende förmåga kom i stället att betyda experiment med färg och form. Den apolitiska hållningen hos Arnold förlorade alltså sin samhällsförändrande kraft i modernismen.
När jag började sätta mig in i Matthew Arnolds tankegångar förstod jag genast i vilken idétradition den engelske filosofen Roger Scruton bottnar. Jag läste Kultur räknas, utgiven på Atlantis förlag 2009 när den kom ut. Då bloggade jag om boken här. Thomas Nydahl skrev nyligen engagerat och uppskattande om Scruton här.
Det här är vad jag hinner med i bloggväg just nu – ett sidospår jag halkade in på i mitt avhandlingsarbete. Just nu arbete dag som natt.
Brodows blandning 