Apropå De sju dödssynderna och slemma typer

De senaste lördagarna har SVT sänt tre filmer ur Richard Hoberts filmsvit De sju dödsynderna. Jag såg Händerna, Glädjekällan och i går Höst i paradiset. På sistone har jag börjat reagera mer och mer på hur män skildras på film och i tv-serier. Sexistiska skämt om mäns könsorgan verkar helt ok. Män framställs som helt igenom onda eller drivna av en enda sak: kuken. Kvinnor är antingen madonnor eller horor: godhjärtade och havande, klädda i vit spets och volang eller handlingskraftiga fresterskor klädda i syndigt svart. I Höst i paradiset förekommer det sexistiska skämtet: Vet du vad dödköttet runt kuken kallas? Svar: Mannen. Detta fnissas det åt som om det skulle vara en sanning av djup erfarenhetsbaserad kunskap.  Jag vet inte om det här skall föreställa ett feministiskt engagemang, det gagnar i så fall verkligen inte saken.

Ur Höst i paradiset, 1995

Filmerna är annars på många sätt sevärda och det är stundom underbara skådespelarinsatser. Göran Stangertz spelar den bedagade rockstjärnan Mick Pierson – senare Mikael Persson – son till änklingen Ragnar som spelas av Sven Lindberg. Stangertz är fenomenal på att spela slemma typer. Hans granskande blick med de hängande ögonlocken är socialt intelligent, det är en man som i sin realism inte tror sin omgivning om några ädlare syften än de tarvliga behov och låga avsikter han själv hyser. Mona Malm spelar den äldre grannfrun Vendela som i Höst i paradiset inleder en relation med den intensivt uppvaktande Ragnar.

Vendelas godhet i kombination med en uppnådd självständighet och integritet speglar fint Micks yngre fästmö Catti som ännu lever i en godtrogen relation till slemma typer. Hon vill se det goda i den som inte har gjort sig förtjänt av det. Född i en problematisk familj, övergiven och brådmogen, tror hon mer på kärleken som idé än den kärlek hon kan få. Bristen på självkärlek gör henne till ett lättfångat offer.

I Händerna som föregår Glädjekällan och Höst i Paradiset lär vi känna Catti som rymmer från två män: först en alkoholiserad äldre man som slår henne, sedan en karismatisk yngre man med magiska förmågor som gör sig till präst. I Glädjekällan träffar hon Mick, den alkoholiserade övervintrade hippien som ändå försöker ordna upp sitt liv och förbereder sig på att bli en ansvarstagande familjefar, han lyckas varken skaffa sig hem eller jobb men klipper i alla fall håret.

Som en parodi på 60-talets ungdomsrevolt och 70-talets gröna vågen fungerar De sju dödssynderna bra. Det jag ställer mig frågande till är om framställningen av mannen håller för en genusteoretisk granskning som inte ensidigt stirrar sig blind på stereotypa kvinnoskildringar.

Annonser

Om Anna Brodow Inzaina

Fil. dr i konstvetenskap, skribent
Det här inlägget postades i Genus. Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Apropå De sju dödssynderna och slemma typer

  1. Jag gav upp direkt, Anna. Såg mest överspel, sega (så kallat realistiska) scener utan rytm, och rumpnissig komik utan charm, som inte ens Sven Lindberg lyckades klara upp (fast jag älskar honom) eller Göran Stangertz.

    Men jag håller med dig fullständigt om den underliga uppfattningen av män; mansförakt skulle jag kalla det. Det svämmar över av det i allt från artiklar till litteraturdebatter till de så flitiga lisorna som alltid lyckas hitta den hemskaste mannen de kan beskriva, och den mest udda kringflygande, kringsimmande, eller mansbeskjutande kvinna de kan tänka sig som Hjältinna.

    Ja, don´t get me started. Man kunde verkligen skriva en hel avhandling eller två essäer åtminstone, om det här mönstret. Få se om vi får tid, hörru!

  2. brodowinzaina skriver:

    Ett lämpligt föremål för en genusteoretisk granskning är förstås Stieg Larsson-trilogin. ”Män som hatar kvinnor” – bara titeln säger en del. Hjältinnan är en socialt störd bisexuell kvinna, inre sårad med mundering till tänderna. Hon gör revansch på sin grymme far som misshandlade modern när hon var barn, hon blir utsatt för övergrepp inom psykiatrin, hon blir fråntagen sin myndighet och får överförmyndare som också begår övergrepp mot henne…., allt detta förstås orsakat av män och det hemska manssamhället. Allt kryddat med en stor dos moralism.

  3. Jada, nog är det så. Jag stod ut med den första filmen därför att den trots allt innehöll en del som jag ville veta mer om, och för att Noomi Rapace var så trovärdig och intensiv i rollen.

    Trilogin har jag inte läst. Tror inte jag kommer att göra det heller, om inte i studiesyfte.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s