Karl Ove Knausgårds Min kamp

Som så många andra har jag läst Karl Ove Knausgård Min kamp i sommar. Eftersom jag inte hade läst den första delen innan den andra delen kom ut tog jag beslutsamt tag i den första delen innan jag gick in på del  två. Det var bra, för i mitt tycke var den första bättre. Det finns någonting jag inte riktigt står ut med i de utdragna  scenerna i del två där läsaren först får veta exakt vad han spetsar på gaffeln innan han för in den i munnen. Med en sådan hyperrealism i ätandet är det lite konstigt att på sammanlagt över tusen sidor inte få veta vad karl lever på och hur han kan finansiera alla dessa restaurang- och krogbesök i Stockholms innerstad dit den kulturella medelklassen går.

Men inte vet jag, royaltyt för den bok han skrev fyra år tidigare kanske var väl tilltaget. Hans gravida flickvän Linda lever, får man förmoda, på studielån och Karl Ove på, ja, det framgår inte. Eller så är det helt enkelt oväsentligt för det som  Knausgård vill förmedla i sitt mäktiga självbiografiska verk Min kamp i planerade sex delar. Den glåmiga vardagen får gärna innehålla blöjbyten och mosade bananer i hela ansiktet på det lilla monstret kan-äta-själv, men inte ångesten över krogkvitton och bankuttag och oro för hur nästa månads räkningar skall betalas. På det sättet kan jag hålla med om att Knausgård, som det har beskrivits i debatten, kolonialiserar traditionellt kvinnliga domäner (Ingela Lind i DN, 23/6.) Han kliver så totalt ur den traditionella mansrollen och in i rollen som hemmapappa att frågan om hur de skall försörja sig när han inte längre kan skriva blir en icke-fråga, eller snarare en fråga om jämlikhet och rätten till egen tid.

I del ett präglades berättelsen av skärpan i de minnen som trädde fram alltmedan han gnodde väggar och golv rena i huset som hans alkoholiserade far hade supit ihjäl sig i några dagar tidigare. Jag tyckte mycket om den boken och sträckläste den utan att bläddra framåt och läsa här och där (när jag börjar göra det, vilket inträffade i del 2 efter ungefär 400 sidor, är det ett tecken på att boken har  en svacka just där.) Jag tror jag nöjer mig med att blädderläsa resten.

Det som jag finner intressant är debatten i svenska tidningar om del två, som jag i vissa avseenden finner både absurd och träffande för den kritik av den svenska kulturdebatten som Knausgård framför i just del två. Om det nu är Knausgårds idé att annektera diskbänksrealismen på 1970-talet och inspireras av dåtida kvinnors frigörelsekamp med slagordet ”det personliga är politiskt” (myntat 1968 av den amerikanska radikalfeministen Carol Hanisch) så varför framförs kritik mot Knausgård att han söker renhet i en äcklig samtid? Är det ingen av dagens radikalfeminister (Ulrika Milles?) som kan ha förståelse för att snabba förändringar av könsroller även påverkar männens identitet och vardag?

Jag tycker att det är alldeles utmärkt att Knausgård skildrar tiden som föräldraledig med allt vad det innebär av blöjbyten och längtan till en annan, och kanske renare, tillvaro (även om jag förstår att det inte är just babybajs Milles syftar på). Vi har ju en hel generation unga män som numera tar chansen att på detta sätt komma närmare sina barn och ta större del i ansvaret för deras uppväxt. Att Knausgård gnuggar sig ut ur skiten i del ett och polerar fram minnet av sin frånvarande far och slits mellan sina plikter och sin längtan efter att få skriva i del två samtidigt som han tacklar hur kändisskapet påverkar självkänslan uppåt och nedåt  – hur sjutton kan man få det till nazism och blodsrenhet? Att titeln är Min kamp ser jag mest som en ironi. Bokens i så fall enda.