Emil Nolde, Röda och gula solrosor ©Nolde Stiftung Sebüll
Emil Noldes radikala och färgmättade konst förbjöds av nazisterna. Att Nolde aldrig tog avstånd från nazismen står i ett intressant förhållande till styrkan i hans konstärliga vision.
Vad hade hänt om nationalsocialisterna i stället hade valt den tyska expressionismen som representativ för den nazistiska estetiken? En liten radikal grupp inom Nationalsocialistiska partiet förespråkade faktiskt det. Men de kördes över och man valde en kitschigare stil som ansågs bättre svara mot idealen renhet, skönhet och styrka.
Det går att fantisera kring sådana historiens vägval. Hur betydelsefulla ett antal personer i en grupp eller några dominerande röster på ett möte visade sig vara. Vi kan bara spekulera över vad som skulle ha hänt, men med all säkerhet hade det förändrat vår syn på modernismen.
Som en historiens vägkorsning framstår också i efterhand målaren Emil Nolde (1867–1956). Hans person rymde både en djupt konservativ politisk uppfattning med ett nationalistiskt patos för fosterlandet Tyskland och ett radikalt sinne med ett orubbligt sanningssökande i färgen.
Som Tysklandsvän förstod Emil Nolde inte alls vad nazisterna hade emot hans konst. Vädjande skickade han brev till Goebbels som tidigare visat sympatier, men då var det redan för sent. I dubbel mening oförstådd drog han sig tillbaka till sitt hus Seebüll på den tyska landsbygden gränsande till Danmark. Trots att han hade fått yrkesförbud 1941 arbetade han i hemlighet och gjorde serien Omålade bilder på över 1300 akvareller i små format.
Några av dessa målningar gjorda under nazitiden ser vi i utställningen. Det är intima skildringar av känsloladdade möten mellan människor i kärlek, vänskap, glädje och sorg med stundtals vibrerande ögonblick där två själar möts. I somliga bilder träder mytiska fantasifigurer som troll och jättar fram och händelserna tycks utspela sig i en medeltida sagovärld.
Emil Nolde, Väninnor, 1938-45 ©Nolde Stiftung Seebüll
De i hemlighet målade bilderna påminner om Fantasier, en serie större målningar som han gjorde under 1920- och 30-talet. När akvarellerna går upp i format är det framför allt färgen som får fritt spelrum: orange, lila, grönt och rött. Det är komplementfärger som spelar mot varandra och förhöjer intensiteten i uttrycket.
Innehållsligt är måleriet existentiellt. Det är en gestaltning av människans inre liv och känslofyllda, ofta mycket ömsinta relationer. Precis som Nolde själv hävdade inför Goebbels visar målningarna renhet, skönhet och styrka, men av ett helt annat slag än det stoiska övermänniskoideal som nazisterna dyrkade. Noldes målningar är mer dionysiska än apolloniska, mer livsbejakande och berusande än pliktuppfyllande och kontrollerade.
Inte ens i de starkaste kvinnoporträtt och ljuvaste blomstermålningar väjer han för svärtan. Det är nog bara Van Gogh som har kunnat mäta sig med Nolde när det gäller att framställa en solros som ett mänskligt drama.
Emil Nolde var både antisemit och hembygdspatriot. Det finns ingen anledning att dölja det faktum att han aldrig tog avstånd från nazismen under kriget utan tvärtom var medlem i en gren av Nationalsocialistiska partiet. I katalog och informationsblad redovisas pliktskyldigt detta förhållande, men det hade kunnat vara utgångspunkt för verkligt intressanta frågeställningar som sätter ljus på historien.
Syftet är inte att slänga ut Emil Nolde ur konsthistorien och brännmärka hans konst som nazistisk, tvärtom, det Nolde vittnar om är ju snarare hur komplex frågan är och hur lite den politiska övertygelsen spelade roll för hans konstnärskap. Av mycket större betydelse var att hans konstnärliga vision var så stark.
Anna Brodow Inzaina, SvD 11 augusti 2011
Bild: Emil Nolde, Flicka med röd hatt ©Nolde Stiftung Sebüll
Brodows blandning 
De där solrosorna är ju klart både sexuella och sorgsna. Som du säger; han får solrosen att bli ett mänskligt drama. Bra text. Men jag undrar vart tog hans bibliska figurer vägen i den här utställningen? Det är där han gör ifrån sig bäst, enligt mig.
Blot und boden ihop med ”själsligt” flytande akvarell i övertoner är annars en aningens svårsmält blandning. Troligen även för honom själv.
Jaha, korrfel: ”Blut und boden” ska de stå. Blotade gjorde han ju trots allt inte.
Tack! De bibliska bilderna lyste med sin frånvaro, antagligen var urvalet begränsat till vad Seebull museum ville låna ut. De hade lyckats få ihop en bra samling Nolde-målningar i alla fall.