Källarliv och att avsluta en epok

Jag brukar dela in mitt liv i epoker efter bostäder: villan i Karlstad där jag växte upp med föräldrar och syskon, där formades jag förmodligen mest; ungdomstiden i ett antal ettor i Karlstad och Stockholm; studietiden i Uppsala som sammanföll med samboliv och graviditet: de första två åren bodde vi i en hyrd villa i Eriksberg som vi trivdes bra i men den låg för nära en bensinstation för att vi skulle vilja bo där med en nyfödd. Sommarjobb på socialtjänsten i Gottsunda. Jobb som bildredaktör på ett bokförlag och magen en halvmeter utanför resten av kroppen.

När den lille var född flyttade vi in i en trea i Sävja en mil utanför Uppsala, ett för sömnigt samhälle för mig som inte ens hade fyllt 25. Mammaledighet. Barnvagnspromenader i skogen. Långa cykelturer fram och tillbaka till universitetet, min mest vältränade tid. Separation. Familjeterapi. Flytt till lägenhet i Eriksberg igen. Gemensam vårdnad om barn, väl ordnat med cykelavstånd mellan mig och barnets far.

Eriksbergsepoken var en fin tid, eller på ”Blodan” som vi kallar den, av Blodstensvägen. Om jag minns Sävja som oändliga barnvagnspromenader i ett sterilt nybyggt bostadsområde utkastat på den trista Uppsalaslätten minns jag Blodan som den plats där jag kunde ägna mig åt mitt, sitta och jobba hemma och släppa ut sonen i den milsvida Hågadalen där han och en kompis kunde vara ute i timmar. Det var en mer självständig tid och jag gillade att vara småbarnsmamma.

Studietiden avlöstes av en ny epok i samband med att jag fick jobb. Som nybliven redaktör kunde jag köpa mig en bostadsrätt, en trea en bit från stan, återigen i ett nybyggt område. Sonen hade gångavstånd till Waldorfskolan, det var det viktigaste. Där bodde jag kvar tills han hade flyttat  hemifrån.

Jag träffade en man och gifte mig på Sardinien. Med giftermålet gick jag in i en ny epok: tiden som egenföretagare. Jobbet på Artes var slut, stipendiet på Svenska institutet i Rom var också slut, kvar återstod A-kassa eller starta eget-bidrag. Jag valde det senare eftersom arbetslös inte existerar i min värld.

Under ett halvårs tid lärde jag mig allt om marknadsföring via sociala medier, hur man skriver ett pressmeddelande så att tidningarna bara kan kopiera och trycka texten direkt (klappart och klart med pratminus och allt), hur man skriver en affärsplan och gör budget i excel. Jag lärde mig bokföring och en himla massa om ekologiska kläder och ekologisk hudvård. Vi var agenter för några italienska märken i Skandinavien och åkte runt på mässor. Det här var när ekologiska kläder  var ett buzz word och modemässor började göra särskilda visningar för ekokläder. Vi hade jeans från Italien, snygga faktiskt – se www.b-i.se – men svåra att sälja.

Företaget gick inte bra och vi förlorade allt kapital vi hade satsat. Vi flyttade till en tvåa i Södertälje. Vi startade om i mindre skala, enbart inriktat på tjänster: en webbtidning med annonsförsäljning. Låga kostnader, låg risk, sådant vi redan kunde och en marknad vi redan kände. Vi började bo mer och mer isär. Maken sålde annonser på Sardinien och jag återupptog mitt avhandlingsarbete. Livet som egenföretagare är för min del över.

Lägenheten gillar jag, den påminner om huset på Blodan, men Södertälje är lite för långt från Stockholm. Huset som är byggt i början av 1940-talet har dubbla källarförråd, ett för matvaror, syltburkar och saftflaskor och ett förråd med garderob och hyllor.

Jag kom att tänka på det här med att avsluta en epok när jag idag rotade i källaren och plockade fram ett marknadsstånd som vi skaffade i början av vår företagartid.  I går kväll la jag ut en annons på blocket och i dag på förmiddagen var det sålt.