Jag börjar få vanor som är av närmast Karl Ove Knausgårdskt slag (och då tänker jag inte på hans exklusiva restaurang- och caféliv utan hans emellanåt ganska spartanska leverne): jag har börjat gå upp klockan fem på morgonen för att skriva några timmar på förmiddagen innan jag åker och tränar eller simmar, sedan intar jag en frugal måltid för att därefter arbeta några timmar till. Det är ett liv som passar mig utmärkt.
I dag i simhallen när jag plöjde mina längder tänkte jag på den förskräckliga händelsen på Utøja. Jag tänkte på alla dem som simmade från ön i det kalla vattnet, skräckslagna och med skotten smattrande runtom omkring sig. Jag tänkte på alla dem som blev skjutna på stranden av en galen självutnämnd världsförbättrare i polisuniform som bestämt sig för att ta saken i egna händer. Jag föreställde mig mig själv som en av de beskjutna, hur jag hade kastat mig i vattnet undan skottlossningarna och simmat på rygg hela vägen från ön med ett barn under armen. Massakern på Utøja är mer lik en otäck film än en händelse i verkligheten och därför är det lättare att fantisera om styrka och hjältemod än att föreställa sig den faktiska händelsen. Det är fruktansvärt att en människa så totalt kan upphöra att vara människa och bara bli en maskin, en mördarmaskin.
Karl Ove Knausgård talade fint i sitt sommarprogram om att vara människa och om ansvar. Han talade om händelserna på Utøja och i Oslo. Han talade om att vara någon, en levande, en människa som förhåller sig till ett Du. Han talade om att hur viktigt det är att inte göra offren till en anonym massa, ett tal, och bara ge förövaren ett namn. Jag har svårt att förstå varför Jonas Thente, här och här, är så syrlig mot Karl Ove Knausgård, som att han skulle ha en särskild ”unik position att diskutera Anders Behring Breivik”. Eller ett särskilt ansvar att vända på egna stenar. Vad är det för insinuationer?
Den senaste tiden har jag inte orkat engagera mig i kulturdebatten. Efter de tragiska händelserna i Norge har det brutit ut en diskussion om hatet i bloggkommentarer. Och om extremism, höger- respektive vänsterextremism. Det skrivs artiklar fulla av guilt by association till Anders Behring Breivik och hans tankevärld (hans åsikter, fiendebilder, konst- och musiksmak) i syfte att demonisera meningsmotståndare. Det upprättas sociala nätverkskartor med kopplingar i flera led till antidemokratiska och terroriststämplade grupper. Debatten känns låst och polariserad. Höger mot vänster.
Det går ju inte att skylla Breiviks vansinnesdåd på någon annan än Breivik själv. Som Jens Stoltenberg sa i intervjun i dagens SvD:
–Det är bara en person som är skyldig. Det är gärningsmannen. Alla försök att ge andra del av skulden förminskar hans ansvar. Vi får aldrig glömma att det är gärningsmannen som har ansvaret och skulden för alla liv som gick förlorade.
Det är ingen annan än gärningsmannen som bär skuld till dådet. Fast man kan försöka förstå vad som skapar en Breivik. Men det gör man inte genom att anföra att Breivik sade sig vara kulturkonservativ och var emot multikulturalism och därmed dra slutsatsen att alla som säger sig vara kulturkonservativa och kritiserar multikulturalismen delar Breiviks tankevärld. Då är den intellektuella nivån på noll.
Precis som Knausgård satt jag också på café på eftermiddagen. Men jag sitter inte och dricker latte i Stockholms innestad utan tog istället en hederlig filterkaffe och ett vaniljhjärta på Kafé Tratten i Södertälje. Ett rekorderligt hembageri. Där på den soliga innergården satt jag och läste dagens tidningar och kände mig som en kosmopolit i en mångkulturell stad.
Brodows blandning 
Bra skrivet. Oss kosmopoliter emellan – du vet väl att just det k-ordet brukat användas för judar och judiska intellektuella, då jag skrev om Endre Nemes stötte jag på några göteborgska rätt bekanta konstnärer som kallade honom (med djup rasistisk avsky) just kosmopolit, så som nazister och stalinister betecknade judiska kulturarbetare och intellektuella och ställde dem i motsats till det nationella och äkta förbundna med det oäkta internationella, konspiratoriska. Alltså, gärna för mig, oss kosmopoliter emellan, det är härligt att gå upp tidigt, jobba, träna, skriva och när klockan närmar sig middag har man gjort ett dagsverke. När jag skriver intensivt på längre saker då har jag alltid gått upp först, tre ggr i veckan åker jag och lyfter skrot, skriver sedan. Huvudet är klart som nyputsade fönster, ingen ringer, inga mail kommer, det är bara tangenterna som knattrar och följer dina ögon över alla uppslagna böcker och referenser.
Om morgonen klarnar allt. Då jag skrev om CO Hultén, då jag jobbade med de konsthistoriska banden, då var jag uppe om morgonen. En vana jag haft sedan barnen var små också. Uppe före alla andra, bläddrar i tidningen, fixar frukost, innan den halvsömninga familjen raglar upp och kräver mat och passning. Då är jag pigg, har läst litet, lyssnat på radio. Redo för dagen men aldrig irriterad. Det var skönt.
Hej Thomas,
Nej, jag visste faktiskt inte att kosmopolit användes i den betydelsen, men det passade bra för texten som ju handlade om personligt ansvar utifrån Knausgårds sommarprogram. Han talade där om Jag-Du-Det-relationen, den judiske religionsfilosofen Martin Bubers begrepp. Stoltenberg återkommer till skuldfrågan och det personliga ansvaret. Judendomen är bra på de frågorna.
Jag är också en morgonmänniska och funderar på varför jag inte alltid går upp klockan fem och skriver, för jag är ju så mycket klarare i huvudet då, men då skulle jag väl aldrig se min man vaken (när han väl är här), han är definitivt ingen morgonmänniska.
Har Stoltenberg sagt d e t också! Karln är faktiskt värd den gloria han fått för sin så gedigna och konsekventa hållning i en så omskakande situation.
Nog sagt, liksom.
Säger som Einar J., Stoltenberg växer för vart bevis pâ hâllning. Det gör gott att höra liknande starka âsikter, uttalade offentligt. Landsmaninnan hans, Joly, gör det i mitt hemland just nu – utan tragedi bakom sig, men lika välkommet.
Einar och Fransyskan: Ja, Stoltenberg gör verkligen skäl för sitt namn! Det behövs personer med moralisk kompass och förmåga att urskilja det ena från det andra. Tyvärr har just moralisk kompass inte varit något som har premierats i kulturen och politiken de senaste decennierna. Om socialdemokratin skulle kunna hitta tillbaka till sina konservativa rötter skulle jag kunna tänka mig att byta parti.
Bubers Jag-Du-Det-relation påminner lite om Donald Davidsons idé om ”triangulering”. Davidson menar att det finns tre sorters kunskap av vilka ingen kan reduceras bort till förmån för de andra. Det är kunskap om det egna medvetandet (Jag), kunskap om andras medvetanden (Du) och kunskap om den yttre världen (Det). Tillsammans bildar de en trefot: ”om ett ben avlägsnas, rasar alltsammans”. Och han citerar ur ”The Principles of Art” av Collingwood:
”Barnets upptäckt av sig själv som person är samtidigt dess upptäckt av sig själv som medlem i en värld av personer… Upptäckten av mig själv som person är upptäckten att jag kan tala, och därmed är en persona eller talare; när jag talar är jag både talare och lyssnare; och eftersom upptäckten av mig själv som person samtidigt är upptäckten av andra personer i min omgivning, innebär det att jag upptäcker andra talare och lyssnare än mig själv.”
Hej Petter,
Donald Davidson kände jag inte till. Tack för tipset!
Pingback: Tankar längs Västerdalälven « Brodows blandning