Maestro och mästarnas glas

Det har börjat ett underhållningsprogram på måndagar som heter Maestro. Det är ett program som går ut på att några kända svenskar på kort tid skall lära sig dirigera och sedan tävla mot varandra och bli bedömda av en jury. Formatet känns igen från program som Let’s Dance och andra lättare program i genren kändisar visar upp sig. För ovanlighetens skull lyssnade jag på Ring P1 häromdagen och njöt av ett svavelosande inlägg av en dam som visade sig vara hovsångerskan Siv Wennberg. Hon ondgjorde sig över programmet som hon ansåg upphöjde dilettanteriet till ren underhållning, något som närmast liknade lyteskomik. Sedan frågade hon retoriskt vad har dessa människor fått betalt?

Jag tycker att det finns anledning att ta Wennbergs inlägg på allvar. Det pekar nämligen på en stark tendens i dagens samhälle att högre värdesätta kändisar som fuskar inom något område än att ge yrkesskickliga konstnärer som arbetat ett helt liv för att förfina sina redskap den uppmärksamhet och belöning de förtjänar.

Kanske en haltande jämförelse, men i alla fall: I går var jag på Glasstress Stockholm på Millesgården. Det är en utställning med 32 internationellt kända konstnärer som har gjort konstverk i glas. Dessa konstnärer arbetar vanligtvis i helt andra material och uttrycksformer, men här har de haft möjlighet att samarbeta med glasblåsare vid glasbruket Berengo i Venedig. På ön Murano i Venedig har man gjort glas som redan på 1200-talet var världskänt. Det är kanske världens skickligaste glasblåsare som arbetar i glasbruken där, men nu tycks grejen alltså vara att bjuda in ”samtidskonstnärer” att ”experimentera med glas”.

De har med sina olika utgångspunkter utmanat glaset som därigenom blivit ett material för samtida konst, långt från alla tankar om glasets nyttoaspekter.

Inget fel i det, utställningen är fin, det är en hel del som är både fyndigt och vackert. Men jag kan inte låta bli att fundera över det här med att fuska inom ett yrke. Vad är det som gör att generalisten slår högre än specialisten? Vad är det allkonstnären förväntas kunna göra bättre än den som kan sitt material och arbetar utifrån en tradition? Jag tror att det dels bygger på en i grunden modernistisk idé om innovation och avståndstagande från traditionen, dels en idé om det universella konstnärsgeniet.

Jag hade inte alls haft något emot att se en utställning med konstnärer som även till vardags arbetar med glas. De kända namnen brydde jag mig ärligt talat inte om.

Annonser

Om Anna Brodow Inzaina

Fil. dr i konstvetenskap, skribent
Det här inlägget postades i Brodows blandning, Konst. Bokmärk permalänken.

8 kommentarer till Maestro och mästarnas glas

  1. Den där Maestro-serien ströp jag direkt i sin linda. Nonsens. Men alltid såg jag Bernsteins masterclasses när de sändes.

    Såg också ett fint inslag om en samisk glaskonstnär som gjuter in gamla foton i glaset. Det såg intressantare och vackrare ut än du tror (innan du tittat).

    Jag har faktiskt en liten venetiansk vas, i någon sorts lilabrun ton. Det är inte skryt, för det får bara plats ett par anemoner i den…

  2. brodowinzaina skriver:

    Maestro är ett riktigt skräpprogram, inget att ta på allvar, men jag förstår upprördheten hos hovsångerskan!

    Det finns inslag på Millesgården också med ingjutna bilder, det är en fin teknik, särskilt när man använder bladguld.

    Jag skulle vilja ha en venetiansk taklampa i brunrökig ton och med sådan där bladslingor, men jag har ingen plats för den. Lite konstigt i en 40-talslägenhet.

  3. Börje skriver:

    ”Jag tror att det dels bygger på en i grunden modernistisk idé om innovation och avståndstagande från traditionen, dels en idé om det universella konstnärsgeniet.”

    Låter i mina öron lite som en motsägelse med dels en ”modenistisk innovation” och samtidigt ”det universella konstnärsgeniet. Men frågan är intressant. Är det kanske kändisskapet i sig som konstituerar ett slags universalgeni?

  4. brodowinzaina skriver:

    Jag ser inte vad det är som är motsägelsefullt. Det ena står väl inte i motsats till det andra, eller? För det andra skrev jag inte ”modernistisk innovation” utan: ”en i grunden modernistisk idé om innovation och avståndstagande från traditionen, dels en idé om det universella konstnärsgeniet.”

    • Börje skriver:

      Jag opponerar inte mot din tolkning. Bara det att jag kopplar det universella konstnärsgeniet till Kant och romantiken och trodde det begreppet blivit omodernt under modernismen. Kanske det inte är så, kanske geniet föll bort först under postmodernismen?

      Men ämnet intresserar mig, jag vill försöka fatta hur denna utbredda hyllning av dilettanteriet kommer sig – om det hänger ihop med en allmänt utbredd relativisering eller något annat?

  5. Rökbrun var det ja. Nej, någon sån lampa skulle inte passa hos mig heller, och mina drömmar är mer tinglösa än någonsin.
    Mera: Herregud vad ska jag göra mig av med, än vad vill jag ha.
    Det jag vill ha är allmän domän; landskap, skönhet, frid, kärlek, kreativitet. Ja, det blev ju rätt mycket 😉

    Åter till glasavdelningen. Mina favoriter är två små tjocka nubbeglas från 1700. Förutom den där svirade vasen.
    Glaskonst är som annat hantverk, det går inflation i det med jämna mellanrum.
    Hydman Wallien är jag dödstrött på. Det maniererade djuren som kråmar sig på varenda Åhlens, Jeez vad överskattat. Ett PR-trick för mycket.
    Men vem minns P Törnemans fina emaljbord? Det var före PR-människornas tid.
    (Jag vet jag hoppar lite från ämnet, men emalj är också glasmassa.)

  6. brodowinzaina skriver:

    Börje: Nja, Kant och romantiken? Vilka tänker du på då? Jag tycker att universella konstnärsgenier är en utmärkt beteckning på de främsta av dagens samtidskonstnärer som åker runt på konstvärldens alla biennaler. Lite skämtsamt och ironiskt i alla fall.

  7. brodowinzaina skriver:

    Gabrielle: jag är inte så insatt i glaskonst, men jag har ett par favoriter, nu när du säger nubbeglas från 1700-talet kommer jag att tänka på ett par venetianska glas som finns på Nationalmuseum i deras samling av glas från 1500-talet tror jag det är, eller så är de ännu äldre, i alla fall, de är venetianska, är supertunna och höga på fot med en lätt klockformad kupa. De glasen älskar jag! Tänk att kunna göra glas som håller i flera hundra år. Det är bara en liten lätt spindelvävstunn krackelering i glaset, men det kanske det alltid har varit.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s