I går såg jag Klara Lidén som jag ännu inte hade sett. Jag ska åka dit och titta på den igen innan utställningen stänger för jag hade inte tid att stanna där så länge. Men den hann ändå göra intryck på mig med sin råhet. Det finns en kantighet och en maskulint utagerande aggressivitet i Lidéns konstnärskap. Hon är brutal och destruktiv, hon sjunger fult och dansar klumpigt och hennes hårda pojkaktiga kropp ger mig en känsla av sårbarhet bakom pansar. Visuellt starka är ett antal objekt Untitled (Poster painting) som består av buntar med reklamaffischer som tagits från någon vägg och bestrukits med en vit framsida. I de ljusa museisalarna är det bara en tunn ram av olikfärgade lager av affischer som framträder under den vita ytan.
Det finns helt klart en styrka i den avskalade formen där hon konfronterar betraktaren genom att blotta sina privata tillhörigheter från en utrymd lägenhet. Föremålen är placerade på lagerhyllor och skulpturalt sammanfogade till en helhet. Det privata ställs mot det offentliga som hon invaderar eller undersöker på olika sätt. Moonwalken knyter både an till streetdance och performancekonstens upptagenhet vid att mäta rummet med kroppen.
Samtidigt som uttrycket är direkt och träffande som ett slag i magen känner jag också av en frånvändhet och en aggressivitet i rummet som riktar sig utåt på ett kanske inte helt konstruktivt sätt, som hos någon som lider av autism. Jag funderar över vad det är för ideal som Klara Lidén så tydligt förkroppsligar. Det är som med Lisbeth Salander. Den kvinnliga hjälten är en boxande slagskämpe, asocial, sviken av samhället, gatusmart och hacker. Måhända romantiserar vi genom Klara Lidén det konstnärliga utanförskapet i form av aktivism, politik med utomparlamentariska metoder. Helt säkert är att Klara Lidén är helt rätt år 2011.
Klara Lidén Untitled (Poster Paintings), 2010 © Klara Lidén. Foto: Albin Dahlström/Moderna Museet.
Brodows blandning 