”Comeback för alla klassiker. Biomörkret fullt av gammalt.” Det var rubriken på förstasidan av gårdagens Metro. ”Klassiker på repeat” var en annan rubrik. Ingen som har läst kultursidorna de senaste dagarna har kunnat undgå att Jane Eyre med Mia Wasikowska i huvudrollen har haft svensk premiär.
Katarina Matsson, Metros skribent, har noterat att filmatiseringen av Jane Eyre inte är den enda klassikern på bioduken i höst.
Om två veckor har Alexandre Dumas den äldres ”De tre mustetörerna” premiär och inom kort intar Emily Brontës ”Svindlande höjder”, Charles Dickens ”Lysande utsikter”, Leo Tolstoys ”Anna Karenina”, F Scott Fitzgeralds ”Den store Gatsby” och Fjodor Dostojevskijs ”Dubbelgångaren” den vita duken.
Men okritiskt låter Matsson trendanalytikern och etnologen Ida Hult på ett företag som heter Trendethnography AB lägga ut texten. Ida Hult förklarar att vi blickar bakåt och söker oss till klassikerna för att vi lever i en ”turbulent ekonomisk och världspolitisk verklighet”.
Det är inte första gången som jag hör att vanligt folk gillar figurativt måleri och klassiker på duk för att de på något sätt söker trygghet i en orolig tid. Jag skulle vilja veta varifrån den här uppfattningen kommer och vilken undersökning Ida Hult bygger sitt uttalande på, men det får man förstås inga svar på i Metro, ej heller på Trendethnographys hemsida.
Sist jag stötte på det var i SvD:s artikel om Nerdrum där John Peter Nilsson på Moderna museet spekulerade i lockelsen i Nerdrums måleri:
Vi lever i en värld där det mesta är flyktigt, vi byter jobb och partners. Försöker man se Nerdrums verk ur ett mer filosofiskt perspektiv så står han för ordning och reda i ett kulturellt kaos. Han målar av det och då känner sig människor delaktiga i en större existens. Klart som sjutton att han uppskattas av många.
Bilden som illustrerade texten föreställer Nerdrum i sin ateljé mot bakgrund av en målning med tre bajsande kvinnor i ett ödsligt och vindpinat landskap. Ordning och reda i ett kulturellt kaos? Tja, naturbehov har vi förstås alla. Men nu spekuleras det alltså i varför människor i gemen gillar klassikerna på duk. Ida Hult förklarar:
Vi söker det som känns tryggt och välbekant när allt annat känns oklart. Det finns ett enormt sug efter autenticitet och att hitta tillbaka till rötterna. Klassikerna har lästs och setts av generationer, vilket gör att man kan känna en samhörighet.
Visst finns det en koppling mellan John Peter Nilssons och Ida Hults förklaring? Ordning och reda, fasta värden, att söka trygghet och igenkänning i det som är välbekant. Låter det inte lite så där värdekonservativt som om det skulle vara sagt av Göran Hägglund?
Jag funderar på om man inte i stället kan förklara klassikernas återkomst på duk med att det finns andra kvaliteter i dessa filmer än vad hårdkokta thrillers och annat som visas i dag på biograferna kan erbjuda den stora publiken. Själv älskar jag att titta på den här typen av filmer för klädernas skull. Miljöbeskrivningarna. Gestaltningen av komplexa personligheter och konfliktsituationer i en ung människas liv. Ja, ni vet, de evigt existentiella frågorna. Men trygghet i en orolig tid, det förstår jag faktiskt inte var de får det ifrån.
Brodows blandning 
Det är nog inte bara dessa två som försöker se den här sortens trender i samtiden, jag tänker på Elise Claessons krönika om att hållbara äktenskap är mer moderiktiga än någonsin. Så har vi de här tjejerna som driver bloggar om cupcakes och hur man virkar bokomslag och sånt. Orgier i gammaldags husmorspyssel och mer därtill.
I viss mån tror jag faktiskt på det här resonemanget, åtminstone vad gäller unga människor, alltså människor som aldrig eller mycket litet haft kontakt med en mamma som varit hemmafru (eller en farmor eller mormor), som gått på dagis och haft plastsyskon och käkat färdigmat och där i bästa fall människorna varit fasta men hus och hem liksom skiftat. Det finns en sorts nykonservatism hos dem, ny- därför att de måste uppfinna hjulet på nytt, de måste läsa bloggar för att få reda på hur en vit grundsås görs (typ) eftersom de inte lärt sig att göra en.
Men jag skulle nog också påstå att du och jag är lite för gamla för att självklart begripa oss på detta, vi har alltför mycket en fot i det 70-tal då feminismen gick ut på befrielse från allt detta. Vi har blivit någon sorts mellangeneration, där.
Vidare, samma sorts konservatism ser man här i Frankrike där unga andra- och tredjegenerationens invandrare blir väldigt mycket mer troende (om än inte fundamentalistiska) muslimer. Har en granne som är son till en jazzmusiker från Senegal och en fransyska med adligt namn (dansös), han är nu själv ung far och han hade en period med bön fem gånger om dagen, och hans fru bär slöja. Han är alltså barn till den franska 68-vänsterns banérförare, typ.
Så jag TROR faktiskt på det här att människor försöker söka upp rötter de aldrig haft eller fått, men jag tror att förklaringarna ligger längre tillbaka i tiden än börskraschen 2009. Även om den kanske bidrog litegrann på sitt sätt.
Jag tror inte heller på det där med trygghet i en otrygg värld. Låter väldigt ytligt. Är det inte så enkelt att allt går i vågor? Efter några decennier av historielöshet ökar intresset för historia, inklusive kostymfilmer. Och efter en svårsmält portion konceptkonst i samhällsfinansierade konsthallar kan det vara dags för något som går att se på. Då får man väl ta till Nerdrum – det är ju om inte annat gott hantverk.
Ja, det tror jag att du har rätt i att (ny)konservatismen bland dagens unga, de som virkar bokomslag och försöker finna något slags riktig kvinnlig identitet genom en överdriven feminin framtoning saknar en fast grund att stå på. Men att det skulle ha med börskraschen att göra tror jag inte på.
Vi som är födda på 1960-talet växte upp i en brytningstid. Min mamma var yrkesarbetande, men vi hade barnflickor som gick på husmorsskola i den stad där jag växte upp och som skulle avsluta sin utbildning med praktik. Det passerade ett antal praktikanter i vårt hem, någon stannade till och med ett par år. Av dem fick jag kanske inte lära mig så mycket, men jag såg dem göra sysslor som i dag är närmast bortglömda. Det mesta lärde jag mig nog i hemkunskapsundervisningen.
Fast bara det att jag har ett minne av de här sysslorna, som inte alls handlade om onödiga saker, utan sådant som klädvård, att laga mat från grunden med bra råvaror, konsten att städa på rätt sätt utan att använda en massa kemikalier osv., det har gett mig en referensram och kvalitetsnorm.
Själv är jag som ung feminist väldigt kluven i frågan om ”det nya husmoders idealet”. Dels därför att jag upplever att en äldre generation feminister grovt missförstått många av dessa brödbakerskor, men också för att det finns en vurm för det söta som jag helt enkelt inte klarar av.
Till att börja med så står många av dessa unga kvinnor för ett slowliving ideal som är oerhört provocerande för en omvärld som är inställd på produktmaximering. Deras bakande är inte bara en återgång efter gamla värden utan ett sökande efter nya, där fokus ligger på ett hållbart leverne.Det omfattar inte bara kvinnor utan även män, men det är en rörelse där kvinnorna har tagit mest publikt utrymme.
Ta som exempel UnderbaraClara. Hon har sedan dag ett fått en massa omotiverad kritik för att hon bakar muffins. All kritik mot henne har kretsat kring hennes bakande, femtiotalsklänningar och vitlaserade golv. Hon väljer att vara hemma i Norrland med man och barn snarare än att göra karriär i Stockholm. Vad all verkar glömma däremot är att hennes man är hemma lika mycket om inte mer än hon, hon har ett uppriktigt feministiskt patos och hon är i princip den som försörjer sin familj. För mig kan hon vara oerhört provocerande för jag finner något självgott i all präktighet, men på många sätt tycker jag att hon och många med henne som står för ett alternativt ideal är väldigt radikala. Fast på ett annat sätt än vad vi vanligen förknippar. Hon äter kakan men har den kvar där i sitt hus i Norrland.
Sedan har vi alla dessa kvinnor som drar sig till det söta, både i bakform och i kitch.Helt ärligt en hobby som jag inte riktigt förstår. Men sedan har jag knappast dömt ut mina manliga vänners fascination för fotboll, bilar eller ultimate fighting heller. Personligen kan jag tycka att det är ett slöseri med tid, men jag ifrågasätter inte möjligheten att båda vurma för detta och samtidigt vara en fungerande människa i övrigt. Snarare försöker jag komma över det faktum att det är något fel i det överfeminina, även om det är lättare sagt än gjort.
Och när jag skriver en äldre generation feminister menar jag nödvändigtvis ingen i kommentatorsfältet utan snarare de som har gått ganska hårt åt dessa tjejer i krönikeform. Har förgäves försökt hitta dessa krönikor att länka till men hittar dem inte så jag hoppas att ni vet vad jag refererar till. Annars får jag helt enkelt lägga manken till och hitta dem.
Hej I.S. och ursäkta sen respons:
Jag tycker att dina reflektioner är intressanta eftersom jag vet att du är betydligt yngre än jag och Karin. Vi står med fötterna i 70-talet och jag minns dessutom min mamma och hennes vänner som tillhörde den feministiska vänsterrörelsen. Där var det inte söta kakor utan linssoppa och brödbak. Jag är uppvuxen på linser, rotfrukter och hemgjord surkål. Det var 70-talets motsvarighet till dagens slowliving!