Speglingar

Karin Broos
Sven-Harrys (konstmuseum)
T o m. 20 november

Karin Broos är en av de konstnärer som har haft framgångar på senare år med ett figurativt måleri som bottnar i en fotorealistisk tradition. Eller kanske snarare fotografisk, för jag förknippar faktiskt Broos lika mycket med kvinnliga postmoderna fotografer under 1990-talet som med föregångarna Ola Billgren, Jan Håfström, Tord Lager, Ulla Wiggen, Peter Tillberg m.fl.

Att här skulle finnas något av Zorn och 1800-talets realism är bara strunt. Det är uttryck som är väsensskilda från varandra. I själva verket arbetar inte Broos måleriskt utan det som tycks ha fångat hennes intresse mest är speglingar i vattnet fångat genom kamerans lins. Det här kan irritera mig något. Måleriet lägger sig som ett raster över motivet och framkallar en distans. Jag ser hela tiden fotografiet i bilden och funderar över om målningen inte hade gjort sig bäst som komponerat fotografi.

Symptomatiskt framträder målningarna bäst i reproduktion. Där försvinner också distansen. På nära håll i utställningen kan jag inte låta bli att lägga märke till de detaljer som på grund av fotografiets reducering av nyanser blir platta. När en fot klädd i ljusbrun strumpa lika gärna skulle kunna vara en oskalad potatis krockar fotografiet och måleriet med varandra.

Styrkan i Broos måleri är annars stämningen i motiven. Den varmt färgade eftermiddagssolen kastar långa skuggor över den rimfrostiga bryggan. Solen värmer hundens päls. Men samtidigt är det något som är fel. Ingen drar efter andan och blåser ut. Den andedräkt som borde ha format ljusa stötar ur näsborrar och mun finns inte, inte någonstans. Är ögonblicket så fruset att hjärtat hoppat över ett slag?

Vattnet är lika mycket en spegling av himlen som ett ogenomträngligt mörker. Unga kvinnor flyter på ytan som Millais Ofelia. I en bildkonstnärlig tradition betecknar en flytande kvinnokropp död, galenskap och olycka.

De solbelysta partierna på kvinnans kropp är som ett fotografi som överexponerats. Vissa delar av kroppen beskrivs helt enkelt inte. Det finns ingen information i pixlarna. Ansiktet är vitt som en dödsmask. En modern Ofelia.

Broos är mycket skicklig i att återge landskap utanför fönstret, men så glömmer hon detaljer i anatomin. Fotografiet förändrar djupet i bilden och då måste avsaknaden av information  kompenseras med modellstudiets kunskaper om hur kroppen hänger i hop. Detta ser jag som en brist i ett annars starkt fascinerande måleri.

Hoppet II, 2009. Karin Broos/Bus, 2011. Akryl på duk 105x170 cm.

Annonser

Om Anna Brodow Inzaina

Fil. dr i konstvetenskap, skribent
Det här inlägget postades i Brodows blandning. Bokmärk permalänken.

17 kommentarer till Speglingar

  1. Andreas Birath skriver:

    Hej,

    Tack för den ärligaste beskrivningen jag läst av Broos måleri. Att sätta hennes verk närmare foto än måleri – så är det. Jag tänker ofta ”åh vilken bild, synd att den inte är så bra målad” när jag ser hennes tavlor. Men det är ju jag det. Styrkan ligger verkligen i motivet, och bara där, vilket gör att jämförelser med måleri blir orättvisa.

  2. brodowinzaina skriver:

    Tack Andreas, ja, så upplever jag det. Det ligger närmare fotografi än måleri. Jag tycker att allt för många missar detta och försöker få det till att det kvalitetsmässigt skulle vara jämförbart med 1800-tals-realism. Nu menar jag kvalitet som i egenskap. Tänk tyg. Jag tycker att det är en avsevärd skillnad.

  3. Gustav skriver:

    Hej Anna,

    jättebra att du belyser skillnaden på fotorealistiskt-måleri och måleri där man utgått ifrån naturen.
    Det är många som inte reflekterar på det.

  4. I.S skriver:

    Hej Anna!

    Själv har jag sedan länge varit väldigt förtjust i Karin Broos måleri och då jag första gången såg hennes konst som nittonnånting la jag inte någon större vikt vid vad för realism det knyter an till. Däremot kan jag komma ihåg att första gången jag såg det reagerade jag på dess närhet till fotografiet och tyckte om det (kanske för att det enda jag då brydde mig om var att fotografera).

    För mig har dragningen hos Broos alltid varit melankoli och det underliggande dramat i vardagen. Nu när jag skriver detta kommer jag av någon anledning att tänka på Monika Fagerholm och att hon för mig framkallar samma typer av känslor.

    På en annan hand är jag tacksam över att nu äntligen förstå begreppet fotorealism på ett bättre sätt. Ända sedan debatten som fördes här i bloggen och på respektive kultursida har jag undrat över det begreppet. Nu har det i alla fall för mig blivit mer klart!

  5. brodowinzaina skriver:

    Hej Gustav och I.S.

    Ett tips! Susanna Slöör skriver också bra om Broos i Omkonst, Jag tycker som sagt att det är konstigt att inte fler lägger vikt vid dessa kvalitativa skillnader mellan fotorealism och klassisk realism utan bara drar alla över en kam.

    • I.S skriver:

      Självklart inte! Det kan ju bara vara trams. Ska helt klart läsa artikeln! På tal om Karin Broos. Lyssnade på Filosofiska rummet i P1 där de påstod att det finns få konstnärskap (på all håll och kanter) som tar upp havandeskapet. Kan det verkligen stämma? Jag kom direkt att tänka på Karin Broos i alla fall för att återanknyta till ämnet.

    • Andreas Birath skriver:

      Kempe håller inte med dig om den begränsningen. Enligt den text hon har med i nya Konstperspektiv finns det tydligen även skolor som rör sig i dessa suspekta sammanhang.

  6. Gustav skriver:

    Hej Anna,

    Jag försökte skriva en kommentar via telefonen tidigare men jag tror inte det gick igenom…
    Vad gäller Kempes senaste skriverier har jag inte hunnit läsa det. Men av de debatter jag följt sedan tidigare verkar det som om att hon har, för sig själv, en tydlig agenda att motarbeta det ”klassiska”/”figurativa”/”traditionella”-måleriet.
    Sen kan jag inte säga att jag har full koll på Markus Larsson. Däremot vet jag att det finns, och kommer alltid finnas, hustrumisshandlare, rasister, maktmissbrukare, mobbare och andra svin inom alla områden, ingenjörer, bankkamrerer, konstnärer, fastighetsägare osv…
    Så nej, att dra över ”alla” med en smutsig kam funkar inte så bra.

  7. brodowinzaina skriver:

    Jag strök min kommentar om Markus Andersson. Det var dumt att klistra en etikett.

    Men angående artikeln i Konstperspektiv…, ja, det är ju någonting hon vill bevisa där genom att dra slutsatser utifrån en ”retorik”. Eftersom jag känner både Johan och Christopher finner jag ju anklagelserna rent bisarra.

  8. Gustav skriver:

    ja, Det verkar onekligen som om att Kempe utgår ifrån sina egna teorie-spöken.
    Vad vill hon åstadkomma? Total utrotning av föreställande måleri?…
    Hon har suttit och tänkt ner sig i en djup, mörk grop där hon inte kan se något annat än sina egna slutsatser som saknar grund i verkligheten.

  9. denome skriver:

    Bra iakttaget, Gustav. Det är så med Kempe. Om man följt henne ett tag ser man ett tydligt mönster: först en ideologisk tolkning av verket, sen en bedömning av ideologin i denna tolkning. Fördelen med den metoden är att den inte säger något alls om själva verket – det förblir obefläckat – men en hel del om henne själv.

  10. brodowinzaina skriver:

    Hej denome,

    Roligt att du tittar in. Jag har saknat dig. Bra analys angående Kempes tolkningsmetod. Den demonstrerades på Konstkritikersamfundets möte om realism häromkvällen. Var du där?
    Vi hamnade alltså i den komiska situationen att vi fick en redogörelse för hur många olika realismer det finns, till och med performancekonst och aktivism fick vara med i hennes vida och tillåtande realismbegrepp, men inte den akademiska traditionens realism och nyklassicism. Bort, bort! Med enskilda konstnärers namn nämnande.
    Jag tror aldrig jag har varit på ett möte som har ekat så mycket av 30-tal som detta.

  11. Andreas Birath skriver:

    Anna,
    Jag hade själv ingen möjlighet att närvara, men är ju hemskt nyfiken över vad som sades. Har du tid och lust får du gärna utvidga referatet ovan.

  12. brodowinzaina skriver:

    Hej Andreas,

    Du kan kontakta Rudolf Österberg, han har skrivit anteckningar. Jag var bara där som åhörare och lade mig inte i debatten. Jag orkar helt enkelt inte med denna debatt något mer då jag tycker att den har sjungit på sista versen länge.

  13. denome skriver:

    Jag har saknat mig själv. Jag la ned min sågningsblogg. Dels på grund av att konceptet gav mig problem med ärligheten, som innan var min främsta strävan, dels på grund av att jag drabbades av en sorg som för en tid gjort det omöjligt att gnälla om saker som hör till livet.

    Angående Kempe: Jag har alltid haft svårt att följa med i det hon skriver. Inte för att det är krångligt – det är det inte, snarare konstigt. Men att skriva konstigt är ändå roligare än tråkigt! Och det här korståget mot hennes egna demoner är ju faktiskt ett litet drama i sig. Fast tekniken med skuldbeläggande av sin egen tolkning är hon långt ifrån ensam om.

  14. brodowinzaina skriver:

    Denome: tråkigt att höra att du har haft sorg. Hoppas att du är på återgång.

  15. denome skriver:

    Det verkar så.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s