Det tycks som om vi har kommit fram till en situation där bara ekonomiska värden i konsten räknas (omvandlat till symboliska): konstnärer lanseras som varumärken på en global marknad, kritiker bedöms utifrån vilka ”varumärken” de väljer att föra fram – där har naturligtvis den internationella samtidskonsten ett alldeles särskilt högt värde, priserna på den kontemporära konsten skjuter i höjden till absurda nivåer som inte har någon förankring i ett reellt värde. Samtidigt söker kritiker förtvivlat efter en politisk legitimitet och ett motstånd i den konst som övergett estetikens särskildhet och den ”vita kubens” sakrala rum, till förmån för samtidskommenterandet.
Idag har den politiska kommentaren blivit något av en chimär som skall till för att inte de verkliga förhållandena skall avtäckas. Var det inte just detta som den vita kuben kritiserades för av Brian O´Doherty i en rad essäer 1976? (Inside the White Cube. The Ideology of the Gallery Space, Artforum, 1976). Att det vitmålade gallerirummet dolde konstvärldens maktstrukturer och ekonomiska system, isolerade konstverket från den sociala verkligheten och kvävde dess politiska potential. (se även Kim West i Kunstkritikk som tar upp O´Dohertys kritik av den vita kuben med anledning av årets Istanbulbiennal.) Frågan idag inom konstvärlden tycks vara: Hur ska konsten återfinna en för dess radikalitet nödvändig autonomi när den istället för att verka inom det estetiska paradigmet numera gör sig till en estetiserad variant av journalistik och aktivism? Hur ser dess strategier ut? Frågan jag ställer mig är: Hur skall konsten återknyta kontakten med en publik och åter beröra människor i deras liv?
Jag har inga svar på hur konsten skall göra. Jag ställer mig inte i tidens flöde och försöker vända dess riktning. Jag ger heller inga prognoser för konstens utveckling. Gå till Lars Vilks om ni vill ha prognoser. Det jag gör är att följa min lust och jag låter mig inspireras av de röster och den konst som för mitt tänkande framåt. Om jag kan vara en liten kvist som sticker upp ur tidens flöde och ger upphov till någon liten fördämning är jag glad. Flödet tar sig som bekant alltid fram ändå, men i olika riktningar.
Det faktum att jag sällan skriver konstkritik om samtidskonst numera utan mest om historiska utställningar har väckt funderingar och spekulationer till liv (se kommentarsfältet i föregående inlägg). Jag trodde att det skulle vara ganska oproblematiskt att skriva om utställningar på Waldemarsudde, Nationalmuseum och Thielska, vilket jag har gjort den senaste tiden. Istället tycks detta betraktas som ett konstkritiskt statement och att jag genom valet av utställningar verkligen positionerar mig som en kulturkonservativ bakåtsträvare som jämför allt måleri med kanon. Hade det varit ett statement för några år sedan? Knappast. Förmodligen bottnar dessa spekulationer i att jag förknippas med kretsen kring Axess och att det är den enda kritiska instansen i svenskt konstliv idag – förutom Lars Vilks på sitt håll – som bemödar sig om att ifrågasätta och föra ett substantiellt samtal om värdehierarkier inom konsten. Axess tar dessutom ett autonomt konstbegrepp i försvar.
Till alla som obehindrat vill färdas i tidens flöde utan att stanna upp och reflektera vill jag säga att vi har mycket att lära av historien. Det är inte alls någon bakåtsträvande position att vara intresserad av och skriva om historisk konst och leva mitt i nuet och reflektera kring samtiden. Tvärtom är historien en förutsättning för att förstå samtiden.
Brodows blandning 