STUDENTIKOST Göteborgs konstbiennal inriktar sig på forskningskonst, och resultatet blir både pretentiöst och föga publiktillvänt.
Årets upplaga av Göteborgs konstbiennal har Sarat Maharaj med teamet Gertrud Sandqvist, Dorothee Albrecht och Stina Edblom vid rodret. Maharaj är professor i Visual arts and knowledge systems vid Malmö konsthögskola och en internationellt verksam kurator. Han ansvarar alltså för konstforskningen vid nämnda institution där även Sandqvist är verksam som teoriprofessor. Så liknas också biennalen vid ”ett laboratorium, en experimentell plattform som sjuder av kreativitet och idéer”. Här ”utforskas” det friskt och ”produceras ny kunskap”.
Jag frågar mig dock: För vem görs all den här forskningskonsten? Vem är avnämaren och vad skall forskningen tjäna för syften? Professor Maharajs egen essä om övergången till den postindustriella ”kreativitetspandemin” kastar ut idéer men ger inte direkt några svar. På så sätt är essän typisk för konstforskningen själv.
De undersökningsformer som konsten tillämpar är till stor del processer som redovisas muntligt, skriftligt och genom fotografisk dokumentation. Det har varit sommarakademier i samarbete med Göteborgs universitet, workshops och performance i stadsrummet där staden och det offentliga rummet har utforskats. I William Pope L:s performance Göteborg crawl deltog ett fyrtiotal konstnärer som kröp på knä från Linnéplatsen till Masthuggstorget med allmänheten som förvånat vittne. Pope L har utfört runt 40 liknande krypningar världen över.
Anna Enqvists performance Twilight walk med maskeradklädda personer som vandrar omkring i ett regnblött Göteborg liknar allra mest en överförfriskad möhippa. Jag är naturligtvis sarkastisk gentemot denna nya forskningskonst, mest för att den är så pretentiös. Katalogen är ett mästerstycke i konsten att upphöja trivialiteter till banbrytande forskningsresultat.
Performance gör sig bäst på festivaler och inte som undersökning och dokumentation. Ska publiken få någon behållning av det hela bör den ta del av händelsen i realtid. Ett fotografi utan några estetiska kvaliteter eller en skakig videodokumentation är ohjälpligt trist. Där är Göteborgs andra betydande konstevenemang, performancefestivalen Live Action, ett föredöme.
Även om konstforskningen som genre har sina betänkligheter finns det verk som lyckas bättre än andra. Victor Rosdahls målningar av ruffiga industrimiljöer gör sig perfekt fritt upphängda i fabriksbyggnaden Röda sten. Francis Alÿs poetiska svartvita video om tre barn som bygger ett sandslott och låter det försvinna i vågorna har både ett format och ett tilltal som fungerar. Lisa Jeannin & Rolf Schuurmans animerade film har sina kvaliteter liksom Isaac Juliens och Chen Chieh-Jens.
En sympatisk form av aktivism med politiska förtecken är Åsa Sonjasdotters samling av potatissorter som besökarna kan ta med sig en påse av. Bredvid hänger Ernesto Netos hängande former av tunt tyg fyllda med frigolitkulor. Det påminner mig om att samtidskonsten i dag för att vara estetisk gärna tar formen av scenografi.
Det understryks tydligt i konsthallen av Wim Botha som har sågat ut änglaliknande figurer i frigolit. De är som Nikes vingar fästa vid träställningar, som om de vore teaterrekvisita färdiga att skjutas in på scenen.
Anna Brodow Inzaina, SvD 13 oktober 2011
Brodows blandning 
Nu har jag varit och sett Marcus Larson på helvetesutställningen på Liljevalchs. Tja… jag tycker nog fortfarande att han har för många ljuskällor i en annars fascinerande bild. Till och med ett stjärnfall lyckas han klämma in. Hade han fokuserat på det brinnande fartyget hade målningen blivit effektivare.
Där fanns också den fantastiske Roj Friberg. Och samma dag såg jag Peredvizjniki – också fantastiskt. Nationalmuseum är verkligen on a roll just nu: prerafaeliterna, Caspar David Friedrich, och nu ryssarna.