Rörande möte med åldrandet

Skatt och misshandlade djur
Odd Nerdrum Edsviks konsthall, Sollentuna
T o m 31 december

Odd Nerdrum är fenomenal på marknadsföring genom sin provokativa attityd och sin förmåga att släppa oneliners: ”Att vara född i en dålig period är ingen ursäkt. Jag måste jämföras med de bästa från alla perioder.” Eller: ”Nästan allting jag målat är baserat på ångest. Ångest är min bästa arbetsgivare.” Citaten återges i utställningens entré och ger på så sätt en öppning.

Han jämför sig med Rembrandt och ser sig som både en frälsande kristusgestalt och ett lysande mirakel. Han klär sig i fotsid särk och slänger en djurhud över axeln. Han tar demonstrativt avstånd från den tid han lever i. Vare sig han vill det eller inte väcker Nerdrum reaktioner.

Det som är olyckligt är att denna strategi har tagits alltför mycket på allvar. Om vi verkligen jämförde Nerdrum med de största från alla perioder skulle det inte vara till Nerdrums fördel. På det sättet är han också modig och risktagande mitt i alltihop.

Nerdrum skyr samtiden och 1900-talets konst, vilket är en eskapism som inte kan resultera i något annat än skickligt pastischmåleri. Däri ligger en del av tragiken. Om han visste hur mycket modernist – och framför allt postmodernist – han egentligen är skulle han kanske ha en mindre anspråksfull inställning. Han är unik, men inte så ensam och utan sammanhang som han upplever själv.

Jag tycker mig i några av hans senare målningar se någonting annat lysa igenom än ungdomligt övermod och erigerade kön: storhetsvansinnets baksida, självföraktet som präglar vissa målningar, har fått ett ödmjukt och förlåtande drag. Det är en åldrande mans trötta blick som möter oss i porträtten. Familjen som omger honom i ett mörkt universum är hans enda trygga, fasta punkt.

Tydligt är detta i Självporträtt med orm. Jag kan inte låta bli att dra på munnen åt detta porträtt eftersom det är så rörande. Hans huvud som saknar kropp ligger på kanten av ett kärr. Med vemodig blick möter han betraktaren. En orm med långt mycket smäckrare kropp än hans egen sticker upp sitt huvud i förgrunden. Det är en identifikation med de ratade men också en förlikning med sitt öde.

Självporträtt som kriminell är förstås Nerdrum ertappad som skattebrottsling. Hans guldmantel har fallit, penisen har slaknat, avklädd inpå bara kroppen böjer han sin nacke, sluter ögonen och knäpper sina händer framför bröstet till bön. Han står i det kalla vattnet, båten har flutit iväg och han vädjar till oss att se honom som den han är.

Anna Brodow Inzaina, SvD 20 oktober 2011

Om Anna Brodow Inzaina

Fil. dr i konstvetenskap, skribent
Det här inlägget postades i Brodows blandning, Publicerat. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Rörande möte med åldrandet

  1. Fransyskan H skriver:

    Ah, att Sollentuna ligger sâ lângt bort. Intressant text om en intressant och provokativ man. Rembrandt ligger nära den citerade mannen ovan (Skatt och skadade djur), helt klart. ”Att vara född i en dålig period är ingen ursäkt. Jag måste jämföras med de bästa från alla perioder.” Mâste ju säga att jag inombords jublar.

  2. Pelle Jonasson skriver:

    Festlig kille det där. Känslig

    Men det övre mörka partiet får högst sannolikt rembrandt att rotera i graven.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s