Under omprövning (red. Johan Lundberg)

Antologin Under omprövning har minst sagt fått blandat mottagande. Av somliga blir den hyllad: här i GD av Björn Widegren,  av Staffan Bergsten i UNT i övervägande positiva ordalag; en välvillig men kritisk läsning i SvD av Michel Ekman, likaså av Marghareta Rossholm Lagerlöf i DN (den har jag inte läst och den finns inte på nätet). Samt ett antal bloggar: Lars Vilks, Karin Stensdotter/Blott Sverige m.fl.

Sven-Olov Wallenstein i Expressen hörde till dem som avvisade den helt med ord som ”populism”. Lite tråkigt att han gick i gång så och tog fram släggan. Det blir så blint och onyanserat. Samtidigt kan jag tycka att det är lite intressant. Här har vi alltså en av landets främsta filosofer och teoretiker som kliver ned så pass från sin upphöjda position att han finner det nödvändigt att mota iväg en antologi som man för några år sedan möjligtvis hade fnyst åt.

Överlag håller texterna om litteratur högre nivå, medan de som behandlar bildkonst ofta förfaller till ett populistiskt raljerande./—/ Om det finns ett underliggande syfte i många av bidragen är det snarare att på ett aggressivt sätt lansera en neokonservativ och populistisk agenda med udden riktad mot den moderna kulturen i dess helhet…

Jag bidrar med en text i denna antologi. Det är en text som jag ursprungligen skrev till katalogen för Sissel Wiboms utställning på Konstakademien 2004. För det här sammanhanget har jag kortat ned den och lagt till ett samtal vi hade om dagens figurativa konst och förhållandet till den realistiska måleritraditionen. Jag måste säga att jag finner det mycket svårt att känna igen min text i ovanstående beskrivning.

Annonser

Om Anna Brodow Inzaina

Fil. dr i konstvetenskap, skribent
Det här inlägget postades i Brodows blandning, Litteratur. Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till Under omprövning (red. Johan Lundberg)

  1. Bastion Styrbiskop skriver:

    Det är problematiskt med denna term populism (som från början kommer från politiken) som är så på tapeten. Är det en estetisk-konstnärlig term som möjliggör diskussion eller ett skällsord? Lite som kommersiell? Det finns mycket BRA kommersiell konst och artisteri för övrigt.

    Det är inte okomplicerat att låta begrepp flyta över discipliner och ämnen hur som helst. ”Impressionism” kan vara en snävt definierad målerisk teknik, en tidsperiod. Eller lite vad som helst…

  2. brodowinzaina skriver:

    Jag håller med. Just nu läser jag Peredvizjnikis katalog och där talas det minsann om populism i positiva ordalag, men då var det ju revolutionära rörelser i Ryssland på 1870-talet.

    Konst som gillas av många har ofta någon form av energi i sig. Det är inte för intet som den gillas av många. Är det populism att ställa ut Caravaggio? Förra sommaren köade jag i timmar i ett stekhett Rom för att se Caravaggio tillsammans med både kreti och pleti.

    Man kan förklara det med att det är kanon, att det är den redan etablerade konsten och att det är därför som den gillas av många. Men jag tror inte att det är så enkelt. Jag tror faktiskt på konstens tilltal och kommunikativa förmåga. Caravaggio är på det sättet lite grann som Veronica Maggio, alltså en artist som slår.

    Skrämselordet populism används i sammanhang där man försöker stävja de missnöjesyttringar som i dag hörs på grund av att konsten har förlorat kontakten med en bredare publik. En upptrappning av konflikten till ett ställningskrig tror jag bara förvärrar situationen för elitkulturen. Eftersom denna till stor del stöds av offentliga medel är det viktigt att det finns en dialog mellan parter och att elitkulturen inte i sin självcentrering glömmer den breda publiken.

  3. Bastion Styrbiskop skriver:

    Fasen Anna, du har så många vettiga uppslag på denna blogg så jag återigen förvånas!

    Anna Brodow – en konstkritiker med mänskligt ansikte. Kors i taket.

  4. brodowinzaina skriver:

    Tack, Styrbiskopen! Det är roligt att du gav mig det erkännandet. Men det sista vittnar i mina öron om att du är konstnär. (Det vet jag ju i och för sig redan, eftersom vi är gamla bekanta).

    Styrbiskopen får ursäkta mig och mina kollegor, konstkritikerns roll i konstlivet är inte alltid så lätt. Här nedan skall jag sammanfatta några av förväntningarna på oss:

    En konstkritiker ska vara ärlig och säga vad hon tycker, hon får inte säga fel och fantisera ihop. Hon ska vara uppmuntrande, förstående och samtidigt sträng och rättvis, och hon ska vara öppen för all slags konst och vara intresserad och nyfiken och inte döma på förhand. En konstkritiker ska vara självständig och inte följa skocken – trots att det är liktydigt med konsensus om vad som är intressant just nu. För något annat kvalitetsbegrepp har vi inte att hålla oss i.

    En konstkritiker ska vara beredd att lyssna på långa självupptagna monologer av konstnärer som kan prata om sin konst i timmar. Hon ska vara obunden och inte skaffa sig vänner bland konstnärer och gallerister – trots att de är jättetrevliga – och acceptera att många gånger arbeta utan att få betalt. En konstkritiker ska heller inte sträva efter en annan position i konstlivet, i alla fall inte uppenbart.

    Inte alltid så lätt alla gånger att vara konstkritiker och mänsklig! Alltså.

    Eftersom jag är en av få kritiker som har en blogg skiljer jag nog ut mig i det avseendet. Det är lättare att få syn på min person och därmed min mänsklighet.

  5. Bastion Styrbiskop skriver:

    Mission Impossible alltså… Skulle vara kul att jämföra om det finns mer och livaktigare bloggverksamhet bland tex litteraturkritiker – Thente och Malte Persson eller om det är lika tunnsått där som bland konstkritiker? Du erbjuder ju en god service från ditt håll i alla fall. Jag försöker ju lista ut om det finns olika temperament och infallsvinklar hos olika kritiker. men tyvärr blir det på nåt samma röster överallt. Dock ska man komma ihåg att majoriteten (?) läsare
    av konstrecensioner inte håller reda på skribenterna övht. man vill ha en guide till vilka utsällningar man ska välja, eller ha en uppföjning på den utställning man just sett.

    • brodowinzaina skriver:

      Jag har inte heller någon koll på litteraturkritikernas bloggar, Malte Persson förstås, han har bloggat länge och Thente likaså, men det är väl mest via DN. Therese Bohman i Expressen började som bloggare och har senare blivit skribent. Det främsta skälet till att kritiker inte bloggar tror jag är för att det är så svårt att få det att gå ihop ekonomiskt att skriva att man helt enkelt inte anser sig ha tid med att blogga. Varför ska man skriva gratis när en bloggtext lika gärna kan bli en krönika i en tidning, så tror jag många tänker.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s