Att definiera det gällande

I går eftermiddag deltog jag i ett samtal med anledning av Christopher Rådlunds utställning på Agardh & Tornvall. Symbolism och passion var rubriken, men jag undrar hur mycket vi kom in på det egentligen. I vilket fall; jag, Hans Henrik Brummer, Peter Luthersson och Christopher Rådlund utgjorde en panel som samtalade om både det ena och andra inför ett 30-tal åhörare. Mest om konstinstitutionen i nu- och dåtid, en hel del om maktstrukturer i konstlivet och vem som egentligen har makt, återkommande om modernism och modernistisk konsthistorieskrivning; en utflykt i kapitalets inflytande över samtidskonsten hanns med men framför allt diskuterades frågan: vem eller vad är det som definierar det som är gällande? Många inlägg från en aktiv publik gjorde diskussionen tät, infallsrik, bitvis på svindlande hög nivå och stimulerande.

Vi var nog överens om att det finns sådant som betraktas som mer gällande i konstlivet än annat, och jag framhöll att det är kritikerns uppgift att bekräfta det gällande. Jag tror nog att en del vill hävda att det är ett uttryck för osjälvständighet att så att säga ”stå på den rätta sidan” och ”känna vartåt vinden blåser”, men det vill inte jag säga att det är.  Jag menar att det är kritikerns uppgift att bjuda motstånd och försvara den rådande ordningen från inkräktare och kritiskt granska nykomlingars försök att bryta in. Så länge som den granskningen går sjysst till och diskussionen förs med hederliga medel.

Jag förde också fram en alternativ position som en kritiker kan inta: den i opposition och som innebär ett maktkritiskt perspektiv. Om man är övertygad om att den position som för närvarande är den ledande på ett eller annat sätt är försvagad eller stagnerad kan oppositionen vara ett lockande alternativ. Det är den position som jag har valt att inta.

Det stämmer också mer överens med den syn som jag har på konsthistorien och konsthistorieskrivningen överlag. Jag har alltid intresserat mig för det som ligger lite utanför huvudfåran, det som avviker från det gällande – alltså det som i sin samtid uppfattas som mindre statusfyllt. Att så att säga ”ställa mig på fel sida” är alltså helt i sin ordning. Rentav följdriktigt.

Vi avslutade diskussionen med att säga några ord om begreppet kulturkonservatism och hur vi förhöll oss till det. Där tycker jag att Hans Henrik Brummer gjorde en bra distinktion: att kritisera kulturradikalismen är inte med nödvändighet att inta en kulturkonservativ position utan en kritisk position. Den negativa laddningen av ordet kulturkonservatism är svår att få bort.

Jag framhöll vad jag har uppfattat som positivt i kulturkonservatismen och som jag bejakar: det är att kunna se på äldre konst som om den vore gjord idag och dagens konst som om den vore gjord i går. Med det vill jag säga att jag har svårt för det historiematerialistiska perspektivet som åtföljer kulturradikalismen. Det knyter konsten så till en given kontext och söker förklara den utifrån historiska och politiska omständigheter. Det är som om man tror att konsten har en osynlig men vidhängande kontext som på ett eller annat sätt kan kränkas, försummas, glömmas bort, förnekas eller vanhelgas. Det är aspektseendet på konst som är intressant!

Annonser

Om Anna Brodow Inzaina

Fil. dr i konstvetenskap, skribent
Det här inlägget postades i Brodows blandning. Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till Att definiera det gällande

  1. Jag läste din rubrik först som: Att definiera det gnällande,
    vilket ju hade varit väl så komiskt…

    När det gäller konstkritik är jag som en gammal cyniker: Tycker att de allra flesta tar vad skit som helst i hågen, i den evigt suddiga toleransens tecken. Men att helt enkelt göra det motsatta, och söka upp ett retrogarde som enda ”motstånd” känns lite som att köpa surmjölk som protest mot färskmjölken.

    Jag är glad att jag inte behöver anpassa mig till någotdera. Och det tror/ hoppas jag att inte du heller gör….

    • brodowinzaina skriver:

      Ha, ha, det hade förstås varit både roligare och kanske mer träffande! Faktiskt var det det som Christopher Rådlund avslutade kvällen med, att definiera vad som är det mest förbjudna i samtidskonsten: man får inte gnälla! Gnäll är tabu. Jag tillade att populism också är tabu, vilket väl i estetiska sammanhang ungefär betyder den breda smaken. Knappast folkuppror, som i politiska.

  2. Bastion Styrbiskop skriver:

    Nåt som är tabu är även ”mossighet”. Det ska vara flashiga saker. ”Nu-iga”. Helst projekt. Inte artefakter eller slutprodukter.

    • brodowinzaina skriver:

      Mossighet, ja. Det här hänger ihop med en tilltagande oro i vårt samhälle bland medelålders och äldre, att inte vara uppdaterad och inte hänga med i vad de unga tycker är ballt. Den eviga ungdomen. När vi var barn var vuxna som var i den ålder vi är nu just vuxna och inte något slags förvuxna tonåringar och övervintrade rebeller.

  3. Bastion Styrbiskop skriver:

    Ja det där är för mig en gåta, att fjäska för snorungar. När man är 48 är man ju dubbelt så smart som man var när man var 24. Jag har bara mig själv att jämföra med.

    Man kan krama ur mossan. ”Moss Elixir” som är titeln på en skiva av Robyn Hitchcock.

  4. Pelle Jonasson skriver:

    Jag tycker tex Tizians ”Pietá” känns förbannat mycket ”nu”.
    (Musei d accademia, Venedig)
    Har aldrig ”hört” en målning lika starkt.

    Herre Gud, vi är alla sedan tidens begynnelse i ett myllrande mänskligt drama och når man in i det kvittar det fan med den historiska materialismen

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s