Att definiera det gällande

I går eftermiddag deltog jag i ett samtal med anledning av Christopher Rådlunds utställning på Agardh & Tornvall. Symbolism och passion var rubriken, men jag undrar hur mycket vi kom in på det egentligen. I vilket fall; jag, Hans Henrik Brummer, Peter Luthersson och Christopher Rådlund utgjorde en panel som samtalade om både det ena och andra inför ett 30-tal åhörare. Mest om konstinstitutionen i nu- och dåtid, en hel del om maktstrukturer i konstlivet och vem som egentligen har makt, återkommande om modernism och modernistisk konsthistorieskrivning; en utflykt i kapitalets inflytande över samtidskonsten hanns med men framför allt diskuterades frågan: vem eller vad är det som definierar det som är gällande? Många inlägg från en aktiv publik gjorde diskussionen tät, infallsrik, bitvis på svindlande hög nivå och stimulerande.

Vi var nog överens om att det finns sådant som betraktas som mer gällande i konstlivet än annat, och jag framhöll att det är kritikerns uppgift att bekräfta det gällande. Jag tror nog att en del vill hävda att det är ett uttryck för osjälvständighet att så att säga ”stå på den rätta sidan” och ”känna vartåt vinden blåser”, men det vill inte jag säga att det är.  Jag menar att det är kritikerns uppgift att bjuda motstånd och försvara den rådande ordningen från inkräktare och kritiskt granska nykomlingars försök att bryta in. Så länge som den granskningen går sjysst till och diskussionen förs med hederliga medel.

Jag förde också fram en alternativ position som en kritiker kan inta: den i opposition och som innebär ett maktkritiskt perspektiv. Om man är övertygad om att den position som för närvarande är den ledande på ett eller annat sätt är försvagad eller stagnerad kan oppositionen vara ett lockande alternativ. Det är den position som jag har valt att inta.

Det stämmer också mer överens med den syn som jag har på konsthistorien och konsthistorieskrivningen överlag. Jag har alltid intresserat mig för det som ligger lite utanför huvudfåran, det som avviker från det gällande – alltså det som i sin samtid uppfattas som mindre statusfyllt. Att så att säga ”ställa mig på fel sida” är alltså helt i sin ordning. Rentav följdriktigt.

Vi avslutade diskussionen med att säga några ord om begreppet kulturkonservatism och hur vi förhöll oss till det. Där tycker jag att Hans Henrik Brummer gjorde en bra distinktion: att kritisera kulturradikalismen är inte med nödvändighet att inta en kulturkonservativ position utan en kritisk position. Den negativa laddningen av ordet kulturkonservatism är svår att få bort.

Jag framhöll vad jag har uppfattat som positivt i kulturkonservatismen och som jag bejakar: det är att kunna se på äldre konst som om den vore gjord idag och dagens konst som om den vore gjord i går. Med det vill jag säga att jag har svårt för det historiematerialistiska perspektivet som åtföljer kulturradikalismen. Det knyter konsten så till en given kontext och söker förklara den utifrån historiska och politiska omständigheter. Det är som om man tror att konsten har en osynlig men vidhängande kontext som på ett eller annat sätt kan kränkas, försummas, glömmas bort, förnekas eller vanhelgas. Det är aspektseendet på konst som är intressant!