En oväntad bransch

Idag har jag ägnat mig åt mitt andra jobb som jag gör vid sidan av forskning och annat skrivande: jag har uppdaterat Sardinienfokus med en stor artikel och skrivit ett nyhetsbrev. Det är ganska roligt och framför allt tillfredsställande när det är klart. Jag är stolt över att vi har lyckats skapa ett företag kring en idé som förenar mitt och Pasquales kunnande och som ger oss möjlighet att resa och bo i två länder. Att jag skulle hamna i turistbranschen hade jag aldrig anat.

Men vi måste bli bättre på att marknadsföra vår fina sida. Nu när jag har kommit i gång med nyhetsbrev måste jag få prenumeranter till brevet och en massa gillaklick på facebook-knappen så att fler hittar oss. Så gå in på sidan och ge oss ett klick, snälla ni.

I förra veckan besökte vi ett arrangemang på Centralen där Italienska handelskammaren hade ordnat ett italienskt torg. En massa företag och varumärken med anknytning till Italien var representerade där. Jag stötte på en vän från Svenska rominstitutet, Cecilia Klynne som driver bloggen Drömmen om Italien. Hon presenterade mig för Susanna Björningen på Solo Italia, en ny tidning på svenska om mat, vin, resmål, människor och kultur i Italien. Vi minglade lite bland företagarna, drack en gratis-espresso i baren och åt den godaste panini jag ätit utanför Rom.

Pasquale satte genast igång med att börja nätverka. Om det är något italienare är bra på är det att nätverka. Det är liksom ett måste att kunna i Italien eftersom det inte går att ta sig fram i det samhället om man inte känner rätt person. Jag önskar att jag hade lite mer av den förmågan. Ibland får jag tvinga mig själv till att lyfta telefonluren och slå en signal till någon. Prata har jag inga problem med, men det är som att det finns en spärr att just ta kontakt.

När jag ser hur Pasquale arbetar får jag mycket större respekt för säljyrket. Det är nog ett av de svåraste jobben. Man riskerar hela tiden att bli avvisad och förolämpad. Själv tillhör jag dem som viftar bort mobilabbonnemangförsäljare när de attackerar mig på stan, hade jag en tidning i handen skulle jag ge dem en dask. Telefonförsäljare skall vi inte tala om.

Om Anna Brodow Inzaina

Fil. dr i konstvetenskap, skribent
Detta inlägg publicerades i Brodows blandning, Dagbok, Italien. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s