Så där! Nu börjar den bli klar. Det jag har hållit på och knåpat med tidiga morgnar och sena kvällar, helger och nätter vid sidan av forskning och annat skrivande: Sardinia Focus, vår nya plattform för Sardinien-tidningen. Nu hoppas jag bara att min man kan sälja lite fler annonser också. Så att det var värt besväret!
Det har inte varit mycket utställningar för mig på sistone. Men i går såg jag Ann-Marie Djurfors på Cupido och Andy Best och Merja Puustinen på Studio L2. Gallerierna ligger nära varandra i Gamla stan. Sedan gick jag till Moderna museet och såg Turner, Monet och Twombly. Det är en fantastisk utställning, storartad insats av Moderna. Men jag ska se den igen en annan dag och ställa mig frågan vad det är jag har svårt för hos romantikerna. Varför gillar jag det klassiskt formfasta så mycket mer än det romantiskt formupplösta? Varför tycker jag bättre om Monets karga klippor än hans näckrosor?
Jag tror helt enkelt att vi i bästa fall uppfattar konst utifrån oss själva och tycker om det som motsvarar något inom oss och som vi bejakar. Tydlighet och form, jo, det kan jag ju känna igen hos mig själv, men finns det en sida hos mig som jag förnekar? Jag kanske skulle behöva lite mer av det ansvarslöst utsvävande och inte alltid så formfast kontrollerade? Det var egentligen ingen fråga, mer ett konstaterande.
Det var helt ofrivilligt, men visst finns det ett samband mellan så helt olika utställningar som Djurfors och Best & Puustinen? Djurfors gracer, jag tolkar dem som de tre gracerna eftersom det finns ett konsthistoriskt motiv med tre nakna kvinnor på rad, tycker jag var vacker. Jag gillade också hennes arkitektoniska former.
Andy Best och Merja Pustinen gör skulpturer i latex som mest av allt påminde mig om lekskulpturer – i positiv mening. De låter och blinkar när man slår på dem. De skulle säkert passa på någon institution.
Brodows blandning 
Form och eller innehåll?
Är detta H Wölfflins deskriptioner? Om en för-surrealist som de Chirico målar stramt klassiskt… men innehållet är drömskt…. så är det väl väldigt romantiskt i slutändan?
Det var länge sedan jag läste Wölfflin. Jag läste hans bok om den klassiska konsten och där är han ju mest intresserad av stilhistoria, vill jag minnas, och att få fram grundbegrepp som linjär och målerisk och sådana begrepp. Jag är nog mer för det linjära, rent generellt. Men om man kan dra slutsatsen att de Chirico skulle vara romantiker för att det är drömskt, nja, jag ser honom nog mer som klassicist.