Jag har varit mycket upptagen i november med vår sida Sardinia Focus som jag har berättat om och har varken haft tid att blogga eller läsa andras bloggar. Men jag har en stund på pendeln varje dag som jag lägger på läsning. Nu har jag avslutat Peter Dahls fjärde och sista del i hans memoarsvit, Ofullbordat. Jag vill nämligen få lite inblick i 1970- och 80-talets svenska konstliv. Det är en bok som har ett litterärt värde också då Peter Dahl faktiskt är en utmärkt berättare.
Ett par stycken som jag framför allt gillade var de här:
Under en längre period fick jag nu sällan sitta i fred på restaurang för alla kvinnor och jag var tungen att skaffa telefonsvarare av delvis samma skäl. Därför var Konstnärsklubben, bortsett från alla dess andra fördelar, en välsignelse eftersom klubben inte tar in kvinnor, något som den med jämna mellanrum får utstå kritik för. Där bland mina manliga konstnärskamrater var jag fredad.
Men till kvinnornas försvar vill jag tillägga att jag sällan fick vara i fred för manliga individer av mer eller mindre sympatiskt slag heller. Alltid kom det någon objuden typ och förstörde middagen för mig genom att framföra kritik av Bellmantolkningar och annat som jag gjort mig skyldig till. I början svarade jag artigt, men så småningom upptäckte jag att det sällan var frågan om någon vettig diskussion, bara djävulskap. Så nu ber jag dem fara och flyga om de kommer med oombedd kritik. Även från dylikt pack är man fredad på Konstnärsklubben.
Jag tycker om sturiga gubbar som värnar om sin integritet. Tacka fan för att vara konstnär och bli berömd. Men så där värst synd om honom tycker jag inte. Livet som konstnär verkar också ha sina goda sidor:
Jag valde inte krog efter maten utan efter trivseln. Så småningom åt jag för det mesta på restaurang KB vilken liksom Konstnärsklubben ligger i Konstnärshuset. I moderna tider betraktar många svenskar ett sådant beteende med misstänksamhet – han sitter jämt på krogen – men i många andra civiliserade länder är det självklart att en ensamboende framgångsrik medelålders herre varje kväll intar sin middag på en viss restaurang.
Ur Peter Dahl, Ofullbordat, Stockholm, 1994, s. 159-60.
Brodows blandning 
Peter Dahl är central. Han är slagtålig – för traditionell, för ”kommersiell” för si eller så. Men kan tala för sig både i tal och skrift. Inte alls så vanligt vad gäller konstnärer som man kan tro.
Såg du min kommentar om DI-weekend-artikeln om honom i annat ämne?
Äh va fan vad får snart starta egen blogg och utveckla min tankegång…
Jo, jag såg den och jag svarade på den, fast först i dag. Det har varit lite mycket på sistone. Dock har jag inte sett artikeln i DI. Kanske finns på KB? Alltså, Kungliga biblioteket inte Konstnärsbaren.
Peter Dahl var inte bara generös mot sig själv; man kunde se honom omgiven av en hord bisittare, vars dryckjom han ofta bjöd på.
Jag var inte alls inbegripen i det där, saknar nästan helt krogkultur.
Men jag beundrade en av mina väninnor som en gång tog fram plånboken och i stället bjöd Peter Dahl på middag och vin.
Och ja; han har gjort en hel massa bra grejer. De dansande – till exempel – som hänger i Norrköpings museum.
Artikeln i DI Weekend var väl ”mistlig” i sammanhanget. En ”fringe bebefit” som jag fick genom jobbet. Jag har i min ägo en pocket Konstnären som magister, vet inte om den räknas som första delen i hela köret. Dahl var lite konstens posterboy på 80-talet. På samma sätt som E Billgren blev det på 90-talet.
Det skulle dom naturligtvis ha faan för….