I den polarisering av kulturdebatten som vi allt tydligare kan se är det betecknande att begreppet ”kulturarbetare” tycks ha kommit till heders igen. Jag har lagt märke till det sedan en tid tillbaka. Petra Hjortensjö, skådespelerska, dramatiker och frilansskribent i Stockholms Fria, titulerar sig kulturarbetare i en artikel i Newsmill när hon går till angrepp mot Lars Vilks som hon ironiskt tilltalar ”bäste yttrandefrihetskämpe” och som med Valerie Solanas ord antyds vara ”Stor konstnär”. ”Stora konstnärer är som bekant män, medan kulturarbetare kan vara lite av varje, bara de slår underifrån. Hjortensjö, ”kulturarbetare med kvinnligt kön”, får dock rejält på nosen av historikern Per Mikael Nilsson som är lika saklig som hon är svamlig.
En liten bakgrund: kulturarbetare myntades i slutet av 1950-talet när KLYS bildades, alltså Konstnärliga och litterära yrkesutövares samarbetsnämnd. Begreppet fick ett uppsving under 1970-talet när konstnärerna mobiliserade sig fackligt och jämförde sig med arbetare av annat slag som hamnarbetare, bilmontörer, textilarbetare m.m. I dag tycks kulturarbetare ha fått en något annan innebörd. Vilka associationer får ni till begreppet kulturarbetare? Vad står det för idag?
Brodows blandning 
Jag vill minnas att dåvarande kulturministern Birgit ” we shall overkååååm” Friggebo försökte lansera begreppet ”kulturskapare” till
skillnad från det sosse-proggiga ”kulturarbetare”.
Anna, hur många svenska bildkonstnärer har offentligt uttalat stöd för Lars Vilks egentligen?
På den sista frågan är mitt svar: knappast någon, eller åtminstone så få att de går att räkna på ena handen. Men det betyder inte att alla är emot Lars Vilks och hans rondellhund. Det är bara så mycket bekvämare att hålla tyst.
Att kalla sig kulturarbetare på 1960- eller 1970-talet var väl en slags solidaritetshandling med de underprivilegierade – uppifrån och ner så att säga. Det är knappast relevant idag om man t ex jämför inkomstnivåerna mellan en erfaren gruvarbetare och ett kassabiträde på en liten källarteater.
Jag skulle idag närmast uppfatta benämningen kulturarbetare som en slags missnöjesyttring med tanke på överetablering, konkurrens och försörjningssituationen inom kulturområdet.
Börje: jag tror att du har en poäng där. Det handlar om överetablering, konkurrens och bristande medel. Första gången jag tänkte på att kulturarbetare har kommit tillbaka som något man titulerar sig med var en debatt i teve för något år sedan mellan ett antal teateranställda och kulturministern. Det har inte längre innebörden av solidaritet med arbetare som på 60- och 70-talet.
”Kulturarbetare” = bokstavskommunistisk nostalgi.
Bengt: Nja, jag tror inte det. Kulturarbetare var ett begrepp som var vida spritt under 1970-talet och omfattade i stort sett hela kultursektorn, inte bara vissa vänstergrupperingar. Jag tror snarare att återbruket idag handlar om att man vill markera att man är en grupp i ekonomiskt underläge.
Jag tror till och med att termen faktiskt först myntades i DDR. Nån som vet mer exakt?
Tänker på en lättsam dokumentärserie om svensk efterkrigtstid: Hans Villius är berättare och man visar ett klipp på en lirare i gråblå randig murarskjorta – ”På sjuttiotalet fanns en väldig vuuurrrm för kroppsarbete bland delar av den unga bildade klassen!” Typ.
Var det myntades utanför Sverige vet jag inte, men det finns säkert en motsvarande användning av begreppet kultur + arbetare. Filmklippet från 70-talet låter däremot typiskt. Man solidariserade sig och kanske också identifierade sig med den arbetande befolkningen, idag används begreppet kulturarbetare utan den kopplingen till arbetarklassen.
Jag tror att du träffande skrev på bloggen inom genren ”70-tals-progg” att då trodde man faktiskt (naivt?) utan baktankar, man bara gjorde ”socialistisk konst” liksom. Det vi ser nu under vänsterflagg är nog mera smarta… kulturstrateger… (Percy Nilegaard)