Italienska synsätt anpassade till omvärlden

Hela världens blickar har den senaste tiden fallit på Italien. En utställning med namnet Sguardo italiano, till svenska översatt till Italienska synsätt, får därför en betydelse och aktualitet utöver det presenterade ämnet.

I samband med att den svensk-italienska tidskriften Cartaditalia ger ut ett nummer om italiensk samtida fotografi gör Fotografins hus en utställning med tre av fotograferna: Paula di Bello, Georgio Barrera och Armin Linke. De tillhör en generation konstnärer som ser på fotografiet utifrån den internationella samtidskonstens blick. Italienska synsätt är på så sätt redan anpassat till ett globaliserat synsätt som gäller för den internationella konstvärlden och där vissa konventioner har utvecklats som inte är direkt nationellt betingade.

Tag till exempel Paola di Bellos och Armin Linkes film São Paulo. Det är en kameraåkning i cirkel som fångar hus, människor, möbler och sopor. Vi hör trafikljud och röster i bakgrunden och något slags klapprande musik. Bilden dubbelexponeras och vi ser ut över en kåkstad. Vilken som helst av dagens samtidskonstnärer hade kunnat åka till São Paulo och fotografera livet i en kåkstad, och just därför känns det så mainstream. Jag frågar mig: var är den italienska blicken? Eller snarare: var är den personliga blicken?

Paola di Bello ställer också verkligheten på kant: ett bord eller en stol läggs ned och fotograferas i sidled så att horisontlinjen blir lodrät. Idén blir intressant först när föremålet frigör sig från sitt sammanhang och något oväntat uppstår. Det händer med uteliggaren som har fotograferats sovande på en station. Han blir plötsligt tyngdlöst svävande i luften och framstår som änglalik.

Georgio Barrera och Armin Linke ägnar sig båda åt landskapsfotografi men på helt olika sätt. Där Linke åker världen runt i jakten på sällsynta motiv följer Barrera den italienska historien i fotspåren och avbildar slagfält 1848-67 så som platserna ser ut i dag. Det som gör idén bärande är att motiven håller i sig, alltså som landskapsfotografi utan någon annan anledning än att gestalta skönheten i landskapet.

Barrera betraktar sina motiv med en estetisk blick. Det är något närmast Carl Fredrik Hillskt över flodkröken där en gång slaget i Palestro, 31 maj 1859, ägde rum. Precis som Hill intresserar sig Barrera också för det obemärkta och enkla i landskapet, som i åkern med jordkokor som täckts av nysnö. Det behöver man inte åka runt halva jordklotet för att hitta.

Anna Brodow Inzaina, i SvD den 1 december 2011

Annonser

Om Anna Brodow Inzaina

Fil. dr i konstvetenskap, skribent
Det här inlägget postades i Brodows blandning, Publicerat. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Italienska synsätt anpassade till omvärlden

  1. Vem har gjort bilden med paret inramat av köksfönstret? Den är bra.

  2. brodowinzaina skriver:

    Det är Georgio Barrera. Om du klickar på bilderna kommer du till pressutskicket. Ja, Barrera tycker jag var bäst och det har att göra med den estetiska blicken. Tyvärr är det alltför många i dag som låter idén gå före gestaltningen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s