Senaste numret av Axess är riktigt bra. Det är tillägnat Dante – om den västerländska bildningstraditionens betydelse för våra liv idag. På omslaget ses ett porträtt av Dante Alighieri som ser ut att vara en renässansmålning. Tyvärr kan jag inte hitta någon uppgift i tidningen om konstnären, det står bara om omslagsbilden: Eric Lessing/IBL bildbyrå. Vilket jag inte tror är sant.
Nu skall jag inte bara gnälla om omslagsbilden, vilket Sveriges Radio, P1, redan har specialiserat sig på. Den blinda hönan Weibull tycks dock ha pickat sitt sista korn.
Numret är fyllt av läsvärda, välskrivna artiklar. Förutom temat Dante skriver konstnären Gunnar Larsson om C F Hill och övervärderingen av hans sjukdomskonst. Det håller jag helt med om, vilket jag också var inne på i min recension av utställningen i SvD.
Gunnar Larsson skriver fint om den moraliska förpliktelsen att svara på ett konstverk som berör honom starkt.
Genom att försöka erövra och formulera en förståelse av dess verkningsmedel bygger jag en relation till konstverket, som får mig att uppleva att jag äger det en smula. Jag känner ett behov, nästan en moralisk förpliktelse, att svara Hill.
Precis så tror jag att upplevelse av skönhet i själva verket är ett engagemang och en moralisk förpliktelse snarare än ett intresselöst betraktande. Jag känner igen det han skriver om att försöka erövra och formulera en förståelse. Det är det jag gör i text när jag skriver om konst.
Häromdagen var jag på Moderna museet tillsammans med min son. Det var andra gången som jag såg Turner, Monet, Twombly: Sent måleri och jag fick ett helt annat intryck den här gången. Jag hade först lite svårt för Turners suddiga landskap, men nu såg jag en djupare dimension. Målningarna är i själva verket mycket distinkta och blänkande som bostad metall och samtidigt sidenmatta likt skuggor som faller över is.
Twombly är mer intetsägande i jämförelse. Förutom ett par undantag: Twomblys Paesaggio, 1986, som hänger till vänster om entrén med en replik inne i utställningen. Det är ljuset i den målningen i kontrast till det mörkgröna till vänster i bilden som gör det hela; texten, vad det nu står, har ingen som helst betydelse.
Men nu åter till Axess. Joakim Grönesjö skriver intressant om spelet bakom kulisserna: Ovärdigt spel för gallerierna. Han menar att valet att visa Twombly tillsammans med Turner och Monet är ingenting mindre än en kupp av curatorn Jeremy Lewison, som i samarbete med Twomblys gallerist Larry Gagosian, under täckmanteln Cy Twombly Foundation, på så sätt lyckas höja statusen och värdet på Twomblys verk, vars värdestegring de själva vinner på.
Höjdpunkter i numret är också Horace Engdahls fina porträtt av Eugène Napoleon Tigerstedt, Tigern kallad, som var Engdahls lärare en gång i tiden när han var ung student. Likaså skriver Johan Lundberg inlevelsefullt om ”Lustans professor” Arne Häggqvist. Det är en underhållande artikel om en excentrisk lektor vars intressen bara blev mer och mer ytliga med åren som gick. Porträttet av Häggqvist genom hans många böcker och gärningar är lysande och fångar en komplex personlighet, men tyvärr kan inte Lundberg låta bli att dra sin kulturkonservativa lans när han gör jämförelser med samhällsutvecklingen:
Under efterkrigstiden sker på motsvarande sätt i västvärlden ett förytligande: en utveckling bort från seriositet och traditionella bildningsideal i riktning mot banalitet och relativism. I någon mening kämpar Häggqvist i sin översättar- och introduktörgärning emot denna utveckling, samtidigt som han på det privata planet förefaller illustrera den.
Detta stycke talar tvärtemot innehållet i numret för övrigt som inte alls har denna sedelärande ton. Komplexiteten i Häggqvists person tror jag inte alls kan jämföras med en linjär beskrivning av samhällsutvecklingen utan att han i samma stund reduceras och blir endimensionell.
Brodows blandning 
Det här är intressant:
”Jag känner ett behov, nästan en moralisk förpliktelse, att svara Hill.”
Ett konstnärligt förhållningssätt.
Själv blev jag helt förförd av Twomblys Hero and Leander. Måste se igen, tänker jag, och känner också ett behov.
Nu: Luciafirande på dagis!
Hero och Leander kommer jag inte i håg, jag lade inte alla titlar på minnet. Jag är inte alls så avigt inställd till Twombly som flera andra i det kulturkonservativa gänget, men vid mitt senaste besök fascinerades jag mer av Turner. Vid det första besöket tyckte jag att Twobly var starkare.
Kul att ha barn som ännu går på dagis. Själv får jag hoppas på att bli farmor så småningom.
Äsch, kommentaren försvann! Poff!
Skriver om.
Jo, Hero och Leander hänger in till höger, sett från utställningsentrén, på MM. Målning 3-6 här: http://www.cytwombly.info/twombly_gallery3.htm
Min son är fyra och ett halvt, en fin ålder. Tillräckligt stor för att klara mycket själv, med ett intellekt som vaknat upp och vill sluka hela världen, vet allt! Det är kul. Du minns säkert.
Ett par av Turner tyckte jag om, speciellt de med båtar som led nöd till havs. Och de två som han gjort efter att ha läst någons (vems?) färglära. Goethes, var det ja.
Jag skriver inte riktigt så, eftersom det är svårt att visa, men jag ville visa på att det är ett sannolikt scenario med tanke på alla indicier som finns. Vilket på intet sätt vore unikt då Jeremy Lewinson i själva verket gjort det tidigare – med Alice Neil. I övrigt är jag bara glad och förvånad över att ha nämnts på din eminenta blogg.
OK, jag drog nog slutsatser som du inte skriver ut, eller kan hävda eftersom det inte finns bevis. Men det är en intressant hypotes.
Tack själv! Det är roligt att du gillar min blogg.