Dan Jönsson hade i gårdagens DN en märklig krönika som ändade i slutsatsen att det är bättre att göra något helt nytt än att visa det som är gammalt och bra. Risken är annars att ”dessa rekonstruktioner och upprepningar låser blicken, skapar en konserverande kanon som skymmer sikten framåt” och ”hindrar nya genombrott”.
Det Dan Jönsson har uppmärksammat är att 90-talets konstnärliga höjdpunkter har börjat bli historia, eller rättare sagt har börjat skrivas in i konsthistorien. För konsthistorien är som bekant ett urval som görs både i samtiden och av eftervärldens forskare och intendenter. Detta kanonskapande är även Dan Jönsson i sin samtid och gärning en del av.
Det jag undrar över är varför Jönsson tror att konsthistorieskrivningen skulle skymma sikten framåt och hindra nya genombrott. Vad är det för en extremliberal utgångspunkt egentligen? Det låter på Jönsson som om den stackars konstnärsindividen måste skyddas från alla form av påverkan bakifrån och utifrån. I själva verket är det just inskrivningen i en kanon som ger konstverket dess mening och värde.
Brodows blandning 
Exakt!
Dan Jönsson med kollegan Bo Madestrand på DN – skulle du karaktärisera dessa konstkritiker som ”kulturmarxister” ?
Nej, jag skulle inte använda ordet kulturmarxist, det är nedsättande och används för att allmänt klanka ner på folk som skriver om konst och kultur på kultursidor.
Dan Jönsson och Bo Madestrand kan jag heller inte se ha så mycket gemensamt som skribenter. Jönsson är mer för politisk konst och är vad det verkar politskt till vänster, och Madestrand? Just nu verkar han mest intressera sig för design och i viss mån arkitektur. Var han står politiskt har jag ingen aning.
Nu har jag iofs inget att anmärka på Jönssons senaste inlägg. Det har väl nån sorts logiskt berättigande inom nån kulturradikalism.
Däremot tycker jag det är en brist hos honom som konstkritiker att då han framträder regelbundet i radions Obs i P1 finns det INGET som visar på att han är estet eller konstkritiker. Han låter som vilken vänsterdebattör som helst.
Sen betyder ju ”politisk” alltid vänster ändå i Sverige.
Ja, det håller jag med dig om. Han tycks inte alls vara intresserad av konst i en estetisk mening, utan i likhet med andra kulturradikaler ser konsten som ett medel för att förändra samhället i önskvärd riktning. Visst kan den bra konsten vara politisk och ett medel för att förändra samhället i önskvärd riktning, men om den bara blir politisk och inte har förmåga att gestalta ett mer mångtydigt innehåll blir den ganska snart ointressant. Det tror jag väl iofs att de flesta kulturradikaler också tycker.
Jag följer och läser mycket på Vilks.net och jag tycker han är kunnig, men samtidigt så verkar det som att ”han vill” (och fler med honom) att konsten ska vara socialkritisk i dag, annars är det inte ”bra konst” för honom och inget annat gäller. Alla dessa proffs tyckare tror jag kan påverka med sitt tyckande och så blir det socialkritiska som gäller i konsten just nu. Det måste ju få finnas annat också? Mitt liv är skulptur och form. För mig har det ett stort värde att få jobba i ”min värld” utan att göra sig till med att försöka anpassa sig till vad som gäller.
Önskar alla en fridfull Jul!
Vilks vill det konstvärlden vill, han har ingen egen vilja.
Suck! Adorno, tänker jag bara. Inget mer. Han kunde sas omfatta både det estetiska och den sociala kritiken. Här i Sverige blir det fraktioner av en litenhetsgrad som man helst inte vill käbbla med.