Tänk vilken skatt vi har i Sverige i de offentliga biblioteken och kulturhusen. Jag tänker ofta på vilken betydelse som vi lägger vid kultur i Sverige, att den skall vara något som är till för alla och inte bara för dem som har fötts med silversked i munnen. Vi är nog ganska unika i det avseendet om man jämför med andra länder i Europa. Inte för att andra länder i Europa inte har kultur eller för att fattiga människor där inte känner sin kultur – jag tror till och med att de har mer kultur än vi och att den är mer levande för ett bredare befolkningsskikt än i Sverige – men, vad vi har är en unik kultursyn som bygger på en idé om demokrati. Kulturdemokrati.
Jag bor i en invandrartät kommun i Stockholmsregionen med många arbetslösa och sjukpensionärer. Det är ingen intellektuell stad som Uppsala där jag bodde förut och där det anses fint att bo, utan det är en arbetarstad som är vare sig fin eller intellektuell men som ändå har kulturella värden. Ett av dessa värden är ett bibliotek och en konsthall inrymd på övre våningen i ett köpcentrum.
Södertälje, som många andra svenska kommuner, drabbades hårt av 1960-talets citysaneringar. Fyra kvarter revs i centrum i början av 1960-talet för att ge plats åt varuhus som Domus, Tempo och Epa byggda i en nyfunktionalistisk stil. 1970-talet blev kulturhusens glanstid med nya brutalistiska byggnader. Det nya Folkets hus där Estrad och Södertälje stadsscen är inrymt invigdes 1970. Fler kvarter i centrum revs under 1970-talet för att ge plats åt en gågata och ett kommersiellt centrum. I den här vevan fick Södertälje ett bibliotek och en konsthall i kvarteret Luna, invigd 1978. Konst och kommers samsas i en stadsmiljö som på många sätt har fått sina äldre, traditionellt borgerliga kulturvärden förstörda. Södertälje var på 1800-talet en badort dit societeten flyttade på sommaren.
Vi är väldigt stolta i Sverige för vår offentligt finansierade kultur och vår kultursyn som är präglad av demokratiska ideal, och det skall vi också vara, men vi bör vara medvetna om att den demokratiska kultur som skulle berika det moderna samhället kom till genom att den äldre, som man ansåg, odemokratiska kulturen, fullkomligt demolerades. Det var inte bara kalla, dragiga och omoderna lägenheter som på detta sätt byttes ut mot nya och bekväma, moderna hus. Det var en kulturrevolution som genomfördes på bred front genom att man tog avstånd från det borgerliga samhällets byggnader och uppfattning om ”fin” kultur. Jag ser ett samband mellan modernismen, välfärdssamhället, ökad demokrati och ett avståndstagande mot en traditionell borgerlig kultursyn.
Idag är detta så lång tid tillbaka att vi har glömt vad demokratisk kultur och borgerlig kultursyn är. I stället har den demokratiska kulturen mer och mer övergått till att bli en kultur för en ganska begränsad elit, en kulturelit. Det är åtminstone mitt intryck av att ha rört mig tillräckligt länge i Stockholm och konstkretsarna där.
Det var sådana här saker som jag tänkte på tidigare idag när jag var på Luna kulturhus för att låna en bok och något ganska ovanligt inträffade. Jag gick in i konsthallen för att se utställningen MOMENT – åtta svenska grafiker och kom att tjuvlyssna på två besökare som livligt diskuterade konsten i utställningen. Den ene utmärkte sig genom sin klädsel och sitt långa hår. Jag trodde för en kort stund att det var en granne, en långtradarchaffis som bor i samma trappuppgång som jag och tänkte gå fram och hälsa. Jag vet att han är konstintresserad. Men det här var en annan kille. Utan att verka alltför närgången ställde jag mig intill dem och lyssnade på vad de sa om grafikern Nina Bondeson. Hennes litografier med underfundigt förvrängda perspektiv intresserade dem.
(Det var en teckning liknande den här som de tittade på. Den här bilden hittade jag på nätet.)
Jag tänkte: så sällan det är som kulturen hittar fram till den målgrupp som en gång var utgångspunkten för 1970-talets kulturpolitik!
Fast vad vet jag, jag kanske är fördomsfull mot såväl besöksstatistiken i centrumkonsthallar som mot grabben med långt hår.
På väg till hissen kastade jag en blick mot en grupp män med utomeuropeiskt ursprung som använder kulturhuset till att läsa tidningar och spela schack. En av dem tittade upp och med plirande blick genom smala ögonspringor log han ett tandlöst leende. Han sa hej. Jag log jag med och mumlade ett osäkert hej tillbaka.
Brodows blandning 
Fin text – och visst är det underbart att schackspelarna finner en plats även i det svenska samhället? Viktig debatt för överlevnaden är ocksâ ett kategoriskt avstândtagande frân ”fin” kultur (vilket ocksâ har som konsekvens att blygare än svensken finns ej vad gäller nationella kulturskatter, värre: att generationer lämnat skolan utan att ha läst sina klassiker, som ett exempel. En tidning som Axess, ett nobelpris till Tranströmer tyder dock pâ nâgons slags start mot en annan riktning?).
Nu mâste jag ju dock delge en fundering som följt mig sedan min första läsning: slutklämmen. Jag fâr inte ihop det. Om du i slutmeningen använder ”jag” som symbol för exempelvis ”svensken”, eller ”gemene man”, eventuellt. Men om ”jag” är ”du” och den jag läser mig till (vem är du, vem är jag, levande scharader…), fâr jag inte ihop det. Jag kan helt enkelt inte tänka mig dig med ett bâde mumlat och osäkert hej tillbaka. Den bild jag spontant fâr frammanad är ett frankt, tillmötesgâende leende och en blick rakt tillbaka in i hans ögonspringor! (Att ta, givetvis, endast som en komplimang!).
Hej Fransyskan,
Tack för uppmärksam och kritisk läsning! Som jag läser min egen text uttrycker den både en stolthet för den kultursyn vi har i Sverige och en insikt om att det som har gjort vår kultursyn (den demokratiska) och vårt samhälle unikt är att den bygger på ett grundmurat förakt mot klassamhället och ”finkulturen”. Det har fått enorma konsekvenser för synen på bildning och traditionella kulturvärden.
Invandraren, schackspelaren, kommer in där både som en symbol för det nya samhället och att kultur finns även där man har dragit upp den med rötterna. Han är en del av den nya svenska kulturen och känner sig kanske mer hemma på Södertälje stadsbibliotek än jag, vad vet jag? Det var han som i den här situationen var mest frimodig.
Många svenskar, framför allt i de kretsar där jag rör mig, har aldrig satt sin fot i Södertälje och jag kan känna ibland att en del ryggar förskräckt tillbaka när jag säger var jag bor. Jag har nog inga problem att bo var som helst beroende på vart omständigheterna har kastat mig, för jag bär min klass inom mig. Jag vet ändå mitt värde. Det är nog den frimodighet som du möter i mina texter.